Han hörde nog inte ljudet. Som det rapporterades dog han snabbt efter bilen träffat hans kropp. Plåtskadorna på bilen gjorde det inte omöjligt att fortsätta färden och föraren valde att åka vidare. Föraren hävdade att han trodde att han kört på en hund. Påverkad av berusningsmedel och fullständigt befriad från allt krav på förnuft som vi vill att en bilförare ska ha fortsatte bilfärden med spillror av raserade människoliv runt omkring sig. Vi har precis lärt oss att han kör igen. Du och jag kan möta honom bakom nästa kurva.

I rapporteringen från rättegången uppgav mannen att han hade fortsatt dricka och varit ledsen. Knappast för att det var en hund han skulle kört på. Kanske kände han ånger över att vara den som förstört och skapat så mycket sorg. De anhöriga till mannen han dödat får inga svar. Han kan inte ens svara på varför han sätter sig i bilen och vrider om nyckeln, i ett tillstånd där hans bristande förmåga gör att en människa dör.

Vi har ett strängt synsätt på droger och bilkörning i den här landet, både i lagstiftning och i människors moraluppfattning. Jag har mött människor från andra länder som verkligen inte förstår att man hos oss inte kan dricka ett glas vin för att sedan köra bil hem. Den sociala domen över människor som inte klarar av att hantera sitt drickande och blåser rött är hård. Människor som behöver bil i jobbet, kan bli av med jobbet om de åker dit för rattonykterhet och få är väl de som skulle vilja lindra straffen eller synen på alkohol, droger och bilkörning.

Däremot verkar det inte finnas nyanser i vårt sätt att tillämpa lagen. Vår hårdhet att definiera det oacceptabla i att vara påverkad och sätta sig bakom ratten är bra, för att det skapar ett socialt tryck. Det gör att alla med gott omdöme, tänker till dagen efter och låter bilen stå, tills dess man garanterat är nykter.

Svårare är att hantera frågan om hur man ska värdera försvårande omständigheter i frågan om rattfylleri. Vi måste vara tydliga och tuffa redan i låga mängder, men vi behöver ändå skilja på de som beter sig rent hänsynslöst gentemot sin omgivning. När någon straffat ut sig från att vara laglig trafikant räcker inte påföljderna till. Hur ska vi göra det svårt för en notorisk rattfyllerist att fortsätta köra påverkad? Hur ska de fås att följa lagen och visa åtminstone grundläggande respekt för andras liv? Ännu viktigare: hur ska vi andra slippa att möta dem i trafiken?

Det är en angelägen artikelserie som Kuriren publicerat i veckan. Reportern Peter Johansson låter oss möta ”Micke” som sätter i system att köra bil, fastän han borde förstått att han aldrig borde få andras förtroende att förflytta sig med motordrivet fordon någonsin mer. Vi möter offren som råkat ut för hans hänsynslösa framfart, men vi möter också oförmågan att hantera detta från vårt rättssamhälle.

Åtskilliga gånger efter han dödat, fortsätter han att köra. Han upptäcks, lagförs, släpps och återkommer med bilen som vapen nästan direkt igen. En åklagare svarar i med ett resonemang i allmänhet om att vill låsa in dem i evighet. Istället används bara lagen om rattonykterhet. Sverige har inte lagstiftning om mord eller dråp i samband med bilkörning.

Att få samhällets förtroende att köra en bil är inte en rättighet. Det handlar om andra människors säkerhet. De som konsekvent och upprepat struntar i andra människors liv kanske inte ska låsas in i evighet. Jag tror att vi måste överväga lagstiftning som åtminstone låser in dem en halv evighet. För oss alla andras skull.