Vaknar en natt med blixtar i ena ögat. Vad nu då? Vi som snart ska iväg!

Första gången de visade sig var 2002. Det dröjde ett årtionde innan de återkom. Alltid dagtid. Lade man sig ner och blundade gick de över. Det gjorde de även den här natten.

Jaha, tänker man lugnt om det man känner igen.

Veckan därpå kommer ett nytt fenomen. Små genomskinliga figurer mot dataskärmens vita. Grumlingar heter det, säger Google, helt normalt.

Först när en liten och skarpt gul sol med svart kant stannar kvar dag efter dag blir jag konfunderad. Gör det nåt om den hänger med till Sri Lanka? Du får en akuttid, sa sköterskan på ögon.

Min syster fick en blödning i gula fläcken, inget att göra åt men efter ett tag lärde hon sig att titta snett för att se på det ögat, berättade en gympakompis.

Solen jag ser hänger med även när jag ligger på en stor boll och balanserar med hjälp av mina inre magmuskler.

Magmuskler vet jag allt om, jag blev snittad, sa en tjej. De finns i sju lager, berättade hon, det yttersta är huden.

Var helst mänskor möts kan en kunskapsbank öppnas.

På ögonmottagningen blir det synundersökning. Men för att doktorn ska se något får du droppar i ögonen som förstorar pupillerna, berättar sköterskan, sen kommer du att se suddigt hela dan, det är normalt.

– Vad vacker du är, skrattar mannen i väntrummet, men du skulle nog inte passera vid en poliskontroll.

På väg ut mot bilen tittar jag ner för att inte drabbas av rykten.

Och vad doktorn sa? Doktorn lät arg: Varför har du kommit hit!!

Skamsen blev jag. Och glad. Att få vara så normal. Och som planerat få åka iväg och träffa dem vi mötte helt apropå då, för tre år sen. När jag tänker på vad som hänt sen sist, tror jag det var meningen.

Hemma efter doktorn röjer jag ur garderober med min dimmiga syn. Det blir en extra stor kasse till Kupan.

Till Sri Lanka reser vi med lätt bagage. Allt ska få plats i en tuk-tuk.