Kvällen inleds med ett panelsamtal kring det fristadsprojekt som Piteå sedan hösten 2016 är en del av. Tanken med projektet, som idag omfattar ett 60-tal städer i världen, är att kulturskapare som hotas och förföljs i sina hemländer ska erbjudas säkra miljöer där de kan fortsätta att verka konstnärligt och hitta samarbeten med lokala kulturutövare. Kerstin Brunnberg från kulturdepartementet ger en god inblick i fristadsarbetet internationellt och lokala aktörer som fristadskoordinatorn Per Lenndin, Anna-Stina Eriksson från Svenska kyrkan och Erik Lundström från Framnäs folkhögskola berättar om hur det förlöpt praktiskt i Piteå.

Ett intressant och angeläget samtal som onekligen ger perspektiv på vad yttrandefrihet och konstnärlig frihet innebär i en tid då hot och förföljelser är en global realitet samtidigt som trollfabriker och andra tvivelaktiga aktörer skapar medial förvirring. Efter samtalet är det dags för fristadskonstnären Cris Gera, musiker som dödshotats efter att i en sång ha kritiserat förtryck och korruption i hemlandet Zimbabwe, att tillsammans med spelkamraterna Wiliam Nordlund på gitarr och Adam Faye på djembe och andra slagverk ta scenen i besittning för en lika själfull som svängig konsert. Cris Gera, som även spelar piano och kalimba, har en magnifik röst, känslofylld och fågellikt pilande, och till konsertens höjdpunkter hör skildringen av fattigdomen i hemlandet i ”Dollar”och avslutande gospelhymnen ”Piteå för alla”. Musikaliskt bjuder trion knappast på några större överraskningar, men framförandet är genomgående ypperligt och Geras varma utstrålning och genuina kärlek till musiken, livet och vännerna i Piteå gör det hela till en fullödig upplevelse.

Efter en timmes paus är det så dags för länsstorbandet NBB att i sällskap med namnkunnige gästen Jonas Kullhammar äntra den restaurangscen som nu fyllts till brädden och på djupet med not-och-instrumentställ.

– Hej allihopa, hojtar Kullhammar, greppar sin sax och dundrar igång Eddie Harris-klassikern ”Lovely is today”. En fin uppvärmning inför ett timslångt, ohämmat svettigt tonproduktionspass, där Kullhammar, förutom att vara en baddare på att tuta järnet i allsköns lurar, även visar sig vara en spelevink av rang, som gång på gång försätter publiken i skrattparoxystiska tillstånd med sina hejdlösa mellansnack på skämtsam konferenciers-svengelska. ”Frippe’s blues” är en milt sagt stunsig historia, där Ebba Åsman visar var trombonskåpet ska stå och Håkan Broström på brukligt vis strör lyriska altsaxtoner omkring sig.

Därefter följer två retrojazzdelikatesser komponerade för filmen ”Gentlemen”, ljuvliga”Ballad for Bill” med blåset som tunga sammetsgardiner i ett luxuöst bibliotek, och svängdängan ”Danish blow” där Kullhammar går en saxofonbrötarmatch mot bygdens son Robert Nordmark, ”det bästa Piteå frambragt, alla kategorier.” Likt två storfiskare tävlar saxgossarna i att dra allt större musikaliska skrytvalser till publikens belåtnad. Litet senare uppnås svängighetszenit i ”Jumping at Conrad’s” med dess rasande jazzfunkiga attack – först en rejäl dos biljaktsfunk där Mats Garberg med sin tenorsax stormar förbi varenda musikalisk fartkamera i sina vilda omkörningar, därefter dramatisk ormtjusarfunk med Kullhammar själv i tjusarrollen. Aftonen avrundas med skönt skumpande knakelibraklåten ”Britta’s bounce” där Kullhammar introducerar sin ”livskamrat”, den remarkabla dubbelsaxofonen Britta. Lägg därtill litet trombonistiskt finlir av klassiskt Peter Dahlgren-snitt och några inspirerade kattjamanden från Jacek Onuskiewicz´sordinerade trumpet och ni har en höjdarkväll, där storbandet bevisar att de inte bara kan lira högbrynt konstjazz utan ledigt skulle kunna blåsa skiten ur vilken stimmig lönnkrog som helst. Världsklass!