Våra människor träffar vi då och då, men spanjorskan var det länge sen jag pratade med. En söndag blir längtan för stor.

Gårdsplanen bländar. Här skottas det för hand där inte traktorn kommer åt. Mannen greppar genast en spade. Alla blir glada utom katten som gör en tjurrusning över snöhögarna. Vi tog honom hit när matte försvann. Nåt mer åkande vill han inte vara med om.

Jag går mot hagen. En riktig feel-good-häst, säger mannens dotter om sin unga spanjorska, med henne kan jag inte skynda mig, en morgonstund i hennes sällskap och dagen är räddad.

Själv lockar jag och pockar. Jaså, dags att komma nu! visar hon med hela sig själv. Tuggar hö intill russet, båda med bredsidan emot som om jag inte fanns. Tills hon blir orolig i magen, kanske av min röst, för nu går hon undan en bit och gör vad hon måste.

Tillbaka böjer hon sig mot höet igen men vänd åt mitt håll. Dock utan en enda blick, trots vädjandet, smackandet. Sluta svamla! säger jag bedjande, kom nu! Och plötsligt rör hon sig emot mig, lite svängigt. Som att: Okey då och näsborrarna mot min framsträckta hand. Inga myggmedel idag va? Bra!

Med läppar och tänder runt min knoge låtsastuggar hon, blundar njutningsfullt. På väg tillbaks mot höet och russet – ett glädjeskutt! Jag är förlåten.

Klart att djur kan längta. Grannens bruna lilla hund till exempel. Ilar över så fort han får chansen och det är inte mig han vill åt. Vädrar, luktar på skorna, letar med nosen i snön, hoppas på ett svar, var är hon? Vart tog hon vägen min vän?

Den vita i hans egen storlek och fason och lika snäll, senast de sågs var i höstas, vilket glädjefnatt! Sprang runt, runt, runt efter varandra på gräsmattan! Hennes doft, det är den han vill ha. Åtminstone den.

Vissa säger att hundar glömmer, sa en man som flyttat söderut. Men våran letar hela tiden efter Vilma, springer fram till alla som liknar henne men blir ideligen utskälld. Vilma, hon skällde aldrig.

Och långt uppe i norr, går Vilma bort till den tomma hundgården, står där och slokar. Varje dag går hon dit. Varje dag är han fortfarande inte där. Nu syns det att hon börjar bli gammal, sa svägerskan.

På väg hem efter en dag med våra människor stannar vi till vid hagen. Låt henne inte bita dig, säger mannen. Men man biter inte en vän. Hon förstår svenska. Hej-då gör ont. Tvärt går hon iväg.

På väg mot bilen tittar jag bakåt. Hela huvudet nu på vår sida staketet: Ska ni åka REDAN?

Hon är som ett barn, tycker mannen. Ja. Djuren är som vi är. Och törs visa det.

www.anitanilsson.se