Med sin sceniska karisma, grymma pipa och imponerande musikaliska meritförteckning är den storskäggige göteborgske rocklegenden en gäst som väcker pirrande förväntan. Och även om slutresultatet kanske inte blev så översvallande som jag hoppats på är det likväl en mycket bra konsert och en värdig avslutning på årets festspel. Ebbot är på hugget från första stund och levererar blues-psykedeliska stökigheter i ”Baritone street” , finfint uppbackad av Mats Garberg på Coltrane-extatisk tenorsax. En film noir-mörk version av ”Galaxy gramophone” följs av Hoagy Carmichaels ”Hong Kong Blues” i mysigt mysko tappning, varpå det hela skruvas till ytterligare medelst en lika hypnotisk som orosmättad tolkning av The Residents’ ”Hello Skinny”. En av kvällens absoluta höjdpunkter, med sina dämpat perkussiva pianoklanger, strama trumpeter, grymtande saxar och Ebbots röst svävande som cigarrök i ett dunkelt rum. ”Second life replay” i storbandsversion känns tyvärr för såsigt snälljazzig för att falla mig i smaken, och än värre är det med ”There’s only one of us here”, som alltför länge står och stampar med dovt blås och ett litet väl polerat gitarrsolo av Max Schultz. Som en på tok för snäll variant av The Doors ”The End”. Orkestralt poppiga ”You are the beginning” börjar också oroväckande tamt men finner sig snabbt, inte minst tack vare Robert Nordmarks alltid lika njutbara saxbrötanden och en strålande gitarrinsats från Max Schultz, som här lägger allt morgonsoffemysplink åt sidan och levererar distat tonplockeri av högsta klass, som får mig att tänka på Larry Coryells alster från sent 60-tal, tiden innan begrepp som ”jazzrock” och ”fusion” hunnit bli skällsord.

Helhjärtat begeistrad blir jag därefter över ”Drowning in a wishing well” som i storbandets läckra tappning och med Ebbot på redigt crooner/soulmannahumör blir till en ursnyggt svängande retrolåt med vemodig underton, toppad med Håkan Broströms alltid lika pålitliga sopransax. Efter denna svalkande cocktail är det så dags att ta några rejäla klunkar ur hembräntdunken. ”Glad to have you back” är en råsvettig Stooges-färgad dänga från Ebbots vilda ynglingatid med Union Carbide Productions, många år och kilo sedan, då hans scenstil, enligt samstämmiga vittnen, hörde till det vildaste som kunde beskådas i riket. En perfekt uppvärmning inför den grandiosa finalen med The Misfits’ ”Hollywood Babylon”, ett mäktigt destillat av alla de garagerock/surf/psych/proto-punklåtar som Ebbot älskat sedan barnsben. Anförda av Björn Hängsels tuba tuffar blåset på som ett ånglok en frostig natt, Max Schultz klöser sin gura för kung och fosterland och Ebbot själv excellerar i demoniska vokala utgjutelser och vansinnesskratt. Holy bill of rights, Batman! Dundrande applåder, fotstamp och ett extranummer i form av ett återbesök i den vrickade Residents-världen, ”Simple song” med tribalt slagverk, blytungt blås och det i all sin enkelhet geniala mantrat ”We are simple, you are simple, life is simple too”. Lysande!