Innan kompisens boksläpp på biblioteket i Jokkmokk (andra tryckningen, den första ohjälpligt rökskadad) svänger vi in i Vuollerim för att säga hejdå till huset med de goda minnena.

Det var värre än vi föreställt oss. Huset kvider genom trasiga fönster. Och från den svarta ingången, en stark och stickig lukt. Går mot trädgården, måste snabbt hitta en motbild.

Allt är borta, allt, sa hon efter branden. Ja, sa jag, men det viktigaste finns kvar. Livet, sa hon. Ja, sa jag, du!

Kålmasken härjade i krassen i somras men sen tog den sig, har hon berättat. Jag böjer mig ner och zoomar in de färgglada härvorna. Sen åkte vi.

På biblioteket var det gott att vara och alla stolar fylldes. Boksläppet inte vilket om helst. Noga genomtänkt. Du köpte många, sa en dam vid kaffet. Ni har väl läst recensionerna, sa jag. Sjutton mil hit till Jokkmokk. Uppfyllda åkte vi hem.

Hon är en verkligen en extraordinär människa, säger mannen i bilen. Sen 1984 har vi delat med oss av våra liv, hon och jag. Inte kan jag låta bli boken, känsligt satt av grafikern.

Börjar läsa och snabbt rinner saliven till. Tills jag tittar upp och blir yr av en skog som passerar i otillåten hastighet.

Andra kör fortare, påpekar mannen. Tänk på mig i stället, sa jag. Du läser ju, sa han. Jag bums ner med boken i väskan och simsalabim. Det hände något den här dagen, även med mannens gasfot.

Magin fortsätter. Under kvällens fullsatta konsert sitter vi på var sin ytterkant. Vi valde bort eftermiddagsbiljetterna sa mannen till kvinnan bredvid och nämnde varför. Hon fyllde genast i med vems boksläpp och sa: Till henne i Vuollerim har jag varit på trädgårdsresa.

Mig hade ödet placerat intill ett trevligt dittills okänt par just från Vuollerim. Hemskt det där med branden, sa de. Efter konserten sa karln: Hälsa från rörmokarn!

Bland åttahundrafemtio i publiken, nästan kusligt tycker mannen. Det finns en mening, säger jag.

En dag ringer kära kompisen från sin lilla campingstuga i Jokkmokk. Öppet hus i ett gult gammalt hus i Luleå på torsdag, jag ser det på nätet, ska vi gå dit och mingla?

Mer än så visste vi inte. Där borta! visar kvinnor längs vägen, en har jag jobbat med.

Det är roligt att mingla. Vi var inte sugna på snittar, vi var sugna på folk. Och där var de.

Nu är alla dina böcker mörkbruna, berättar hon vid frukost, om jag tar i dem faller de sönder, tänk, ett helt liv, säger hon. Inte riktigt än, känner jag.

Och har man väl börjat träffa folk vill man göra det igen.

Idag, lördag den 8 oktober är det Bokfest på Kulturens hus.

www.anitanilsson.se