De jobbar i det tysta – ofta under både svåra och extrema förhållanden som kan handla om liv och död. Vi har träffat männen och kvinnorna som har Norrbottens tuffaste jobb.

Namnet till trots så är det inte diamanter hon borrar efter, det är den cirkelformade borrkronan som är besatt med diamanter som gett namnet "diamantborrare". Det innebär att hon arbetar med undersökningsborrning, alltså tar reda på var det finns malm och hur mycket det finns.

Det är ett fysiskt tungt arbete med monotona rörelser och det är övervägande män som arbetar med undersökningsborrning. Men för Elin Poromaa är lyften inga problem, hon tillhör Malmbergets damlag i klassiskt styrkelyft som vann elitserien förra året.

Artikelbild

| På arbetsplatsen. Elin Poromaa är diamantborrare och trivs med sitt yrkesval. "Jag var tidigare frisör", berättar hon.

– Det blir många ensidiga lyft och det är mer skadligt än själva tyngden. Men visst, det är tungt. I början har man ont i handleder och nypor men det är något man vänjer sig vid, säger hon.

Arbetsdagen – när hon arbetar förmiddag – börjar klockan 05.00 på morgonen. Elin Poromaa kör ner till arbetsplatsen som ligger på nivå 600 djupt ner i berget. Det är mörkt – och varmt. När vi efter tio minuters körning når platsen där hon spenderar sin arbetsdag droppar det vatten från bergsväggarna, jag kliver rätt ner i en vattenpöl. Själva borrmaskinen, riggen, är upplyst med starka lampor och där arbetar servicemannen Niklas Eriksson med att reparera den. Han har arbetat inom LKAB i 18 år, de senaste två åren som serviceman. Han förebereder diamantborrarnas arbetsplats, ser till att el och vatten är indraget och att det finns reservdelar i verkstaden. Tidigare har han har arbetat som diamantborrare i tio år.

– Det är många som inte klarar den psykiska biten, jag har varit med om några som inte klarar av att vara ensam under jord. Du är ensam, det enda du har är din maskin. Att stå ensam hela dagen tär på en. Men det är frihet under ansvar och det är nog bland det bästa med jobbet, att det är ett fritt jobb, säger han.

Arbetet innebär att samla in borrkärnor från borrhålen som innehåller information om bland annat bergart och bergkvalitet och ger information om strukturer och svaghetszoner i berget.

Artikelbild

| Borrkärna. Här är själva borrkärnan som sedan analyseras.

– Vi spolar ner en innertub med en fjäder som fångar upp kärnan. Vi handskvarvar tre metersrör och hämtar upp den med en vinsch som vi kallar fisk. Sen tömmer vi den och mäter ut metrar och vilka grader det är borrat i. Sedan börjar vi om igen, säger Elin Poromaa.

Det finns åtta diamantborrare i Vitåfors och en serviceman. Man arbetar alltid ensam trots att man är två och två per skift.

Artikelbild

– Du måste trivas att vara ensam och kunna ta ansvar, och att man är i hyfsat god form, säger Niklas Eriksson.

Med ensamarbete kommer också faror. Det kan ta länge innan någon saknar en om något händer.

Artikelbild

| Rast. "Jag hittar till min rigg och sedan tar man alltid reda på närmast utrymningsplats men jag hittar inte överallt", säger Elin Poromaa.

– Du måste hela tiden tänka på din säkerhet, du är ditt eget skyddsombud, säger Niklas Eriksson.

Varje skiftlag har tät kontakt med varandra och får inte arbeta utan fungerande kommunikation.

Artikelbild

| Borrkärnor. Här ligger borrkärnorna som ska analyseras.

– Just nu är det bara 150 meter till nästa maskin men det är inte alltid det ser ut så, säger Elin Poromaa.

– Vi står överlag på bra platser som är förstärkta, det är sällan det är något i berget. Allra helst när man är på ett nytt ställe så kollar man efter sprickor, det är viktigt att kolla. Men Niklas har förberett och kollat att det ser okej ut.

Artikelbild

| Riggen. Det här är själva borrmaskinen som Niklas Eriksson reparerar.

Att lära sig jobbet som diamantborrare handlar mycket om att lära sig lyssna till berget och maskinen.

– Det är ett jobb som är svårt att lära sig, det finns inga fasta grejer som att "så här gör du", man måste lyssnar på hur det låter, om du behöver mer eller mindre vatten. Mycket handlar om ljud, säger Elin Poromaa.

Artikelbild

| Serviceman. Niklas Eriksson reparerar riggen, maskinen. Han ansvarar för förarbetet på arbetsplatsen.

Hon säger att det är först nu, efter två år, som hon börjar känna sig bekväm med själva borrningen.

– Man har lärt sig genom misstag, de vanligaste misstagen gör man inte längre. Men man stöter alltid på något nytt, det beror på berget, säger Elin Poromaa.