Lev i nuet - en ständigt återkommande uppmaning i dessa dagar. Samtidigt blir vi allt sämre på just det, vi väntar antingen på något som ska hända eller spiller vår tid på att rota i det som skett. Men framför allt flyttar vi fokus från det som finns mitt framför nosen till det som är på annan plats.

Historikern Yuval Noah Harari hävdar att vi blir mer och mer distraherade och oförmögna att leva i nuet. Vår förmåga att ge akt på världen runt oss försämras och vi blir avskilda från verkligheten – "vi lever ett mer alienerat och mindre färggrant liv i dag", säger Harari.

Den utvecklingen har pågått länge. Vi var mer vässade före jordbruket, "historiens största bluff" som Harari kallar den omvälvande nymodigheten. Det är först under de senaste 100 åren av mänsklighetens historia som vi börjar få en levnadsstandard som närmar sig den vi hade när vi strövade runt i terrängen och knaprade på välsmakande och proteinrika kryp.

De senaste 100 åren av 70 000 - i det perspektivet förefaller inte 70 år så länge. Det råkar vara exakt 70 år sedan vapnen tystnade i Europa och de överlevande kunde räkna in drygt 20 miljoner döda och otaliga ruinstäder och förödda samhällen.

När man stod där med korven i majbrasan i torsdags så fanns det i bakhuvudet att just den är orsaken till allt, brasan alltså – inte korven. Jordbruket var inte den största omvälvande förändringen under vår färd till Skapelsens krona utan elden. Utan eld ingen civilisation som vi känner den men heller inga kanoner och bomber.

Så står jag där och drömmer vid brasan som ett utmärkt exempel på Hararis tes. Men å andra sidan kan jag tillåta mig det, till skillnad från min förfader på savannen. Hade han lufsat runt i helt andra tankar hade han strax trampat på en giftorm eller blivit hedersgäst under familjen Lejons fredagsmys.

Så de ouppmärksamma silades bort i evolutionens obarmhärtiga kvarn och de med stark närvaro och skarpa sinnen bestod, de som verkligen kunde leva i nuet!

Vi har nu fått makten att själva sköta det urval som naturlagarna hittills har klarat i ett par miljarder år. Vår potential för samverkan har utvecklats, mycket tack vare vår förmåga att hitta på. Vi har ju skapat illusioner och myter som styr våra liv men som hjälper oss att leva tillsammans och förenas mot gemensamma mål. Det i sig är en förutsättning för att vi kan skapa kulturer och fungerande samhällen.

Den förmågan lär behöva förfinas ytterligare om vi inte ska sluta som Ikaros – han som hade så högtflygande planer att han svedde sig på den stora atomreaktorn i skyn och störtade ned mot sin död.

Jag lägger lite extra stark senap på min sotiga korv för att den ska smaka mer. Det är också ett resultat av vår utveckling; behovet av en god näsa för vår överlevnad har minskat rejält och därmed försämras nu stadigt människans smak- och luktsinne.

Typiskt, nu när det äntligen börjar finnas många hyfsade krogar i Luleå.