Nej! Inte igen! Ännu en gång drabbas SSAB i Luleå av en dödsolycka. Ytterligare en man som inte kommer hem efter jobbet. Återigen slår sorgen och maktlösheten ned på alla människor med anknytning till arbetsplatsen.

Platschefen Nils Edberg säger under presskonferensen det som kanske alla som jobbar med arbetsmiljöarbete tänker:

– Det är ett slag i ansiktet när något sånt här inträffar.

Jag förstår honom. SSAB i Luleå har förlorat en värdefull vän och kollega.

Arbete inom industrin är farligt av naturen. Det är stora krafter i omlopp. Många människor och tunga maskiner, med komplexa rörelser. I samspel kör människor fordon, kranar och andra tunga maskinfordon i en miljö som är helt skild från hur livet ter sig utanför. Ett litet misstag kan i värsta fall leda till den allra hemskaste konsekvens. Det är svårt att hitta en liknande arbetsplats som inom en begränsad yta har lika många komplexa och farliga moment. Där tävlar bara gruvnäring och stora byggarbetsplatser om att ha den potentiellt farligaste arbetsmiljön.

En dag som den här är det bara sorg. Våra tankar går naturligtvis till den drabbades familj och nära anhöriga. Ett djupt deltagande med alla kollegor på arbetsplatsen och till alla dem som arbetat med räddningsaktionen. Där arbetar vardagens hjältar. De som aktivt räddar liv och som tar säkerheten på yttersta allvar.

Jag tror att vi särskilt en dag som den här ska tänka och visa tacksamhet mot alla de som alltid gör sitt yttersta för att olyckor ska undvikas – och de som arbetar för att mildra konsekvenserna av olyckor som trots förebyggande insatser sker. Väldigt snart kommer röster att höras för ansvarsutkrävande. Det är en naturlig och väsentlig del av efterarbetet kring olyckor med allvarliga skador eller dödlig utgång.

Efterarbetet är viktigt. Olyckor som denna behöver verkligen utredas och förstås. Både för att klarlägga vad som hänt och för att kunna utreda ansvaret. Än viktigare är förarbetet. Att arbeta systematiskt med arbetsmiljöfrågorna för att kartlägga var risker finns och hur de ska hanteras. Det är fundamentet som arbetsmiljölagstiftningen bygger på. Arbetsgivare – som har arbetsmiljöansvaret tillsammans med facket, som utser skyddsombud och har möjligheter och skyldigheter att ingripa när något bedöms farligt – ska tillsammans skapa system som gör miljön säker.

Här är det på sin plats att påpeka att industrin, som har de farligaste miljöerna, faktiskt är de skickligaste på att arbeta systematiskt. Om vi studerar statistiken över dödsolyckor på arbetet har dödstalen halverats under de senaste 25 åren. Förklaringen handlar om skapandet och upprätthållandet av dessa rutiner som bygger ett systematiskt arbetsmiljöarbete.

Däremot har inte satsningarna på forskningen och på myndigheternas stöd och tillsyn ökat under dessa år. Tvärtom har det larmats om minskade resurser till relevant forskning inom området, samtidigt som Arbetsmiljöverket knappast blivit större.

Jämför vi med nollvisionen för dödsolyckor i trafiken och ser de satsningar som gjorts för att mötesseparera körfält och göra farliga avsnitt säkrare, borde vi ta intryck av arbetsmiljöarbetet. Nollvisionen i trafiken har följts av investeringar i säkerhet. Satsningar behöver också göras i arbetsmiljöarbetet. Det är nödvändigt för att minska de dödsolyckor som nu sker på jobben i Sverige.

Låt oss sörja och ägna tankarna till de anhöriga nu. Direkt sedan ska vi jobba för att förändra och förbättra.