Regnet faller från himlen, myggen surrar och biter.

Åter väntar en sommarturné med sång, artisteri och musik. Men från att tidigare framgångsrikt underhållit landsorten uteblir publiken denna sommar.

Tv:n har nämligen gjort sitt intåg i det svenska folkhemmet och inte ens strippan ”Miss Sunie”, men värme gestaltad av Kristine Gulbrandsen, verkar kunna uppbåda något nämnvärt intresse.

Det är ramberättelsen till denna djupt mänskliga berättelse där karaktärernas tillkortakommanden skildras med respekt och kärlek.

Mycket handlar givetvis om Staffans Göthes manus och skicklighet som dramaturg. Han om någon har förmågan att borra djupt i det mänskliga med humor och värme. Lager efter lager blottläggs. Drömmar får nya riktningar. Människor används som medel för att nå helt andra mål. Ingen är så att säga fri från varken skuld eller skam. Men det sker och gestaltas kärleksfullt.

Göthes förståelse för det komplext unika i denna livets vandring handlar också om en djup kärlek till skådespelaryrket. För det publiken erbjuds denna afton är gedigen ensembleteater. Lite gammeldags, men ack så välbekant och bra.

Åsa Ekberg har i sin regi plockat fram det hantverk varje skådespelare har i sin verktygslåda där den specialskrivna musiken gör sitt till. Med ganska enkla medel plockas historien ihop tillsammans med en elegant scenografilösning.

Och kanske är just replikväxlingen mellan adoptivsonen Vilhelm Cervieng och Miss Sunie gestaltade av Martin Sundbom och som tidigare nämnts Kristine Gulbrandsen en nyckel till pjäsens kärna. ”Om du älskar mig lite mindre, ska jag älska dig lite mer”.

För vad händer om det man drömmer om inte går i uppfyllelse. Ja, de flesta strävar vidare och lappar ihop de relationer man har så gott det går. Och det kan vara gott nog.