Vi kryssar oss genom julmarknadens milda grader. Jag tycker om att odla, säger en av mannens gamla elever i hans egen ålder. Vi köper hans marmelad att ge bort och hembakt som mannen vill ha.

Och du har demonstrerat, konstaterar vännerna. Det stod Skärp er! på hans plakat, avslöjar jag. Det kan till och med jag ställa upp på, säger vännen.

Lions får sälja två lotter till mig för allt gott de gör. Och för att det är just han som står där. Min bror dog för två år sen helt hastigt, man ska ta vara på livet, säger han.

På adventskaffet hos vänner som var med redan under makens tid tänds alla möjliga lyktor.

– Jag kan i varje fall ta en pepparkaka, säger jag. Deras kryddiga efter ett gammalt recept med peppar i har karaktär. De har i alla år hjälpts åt att kavla tunt och grädda.

– Ta två, bjuder hon. Men den får mannen min. En gör mig nästan för uppåt.

Och sen: Höra sorlet från vardagsrummet, gå in, gå runt och hälsa och upptäcka att där är de ju, deras andra vänner, både nya och dem man bytt ord med genom åren.

Två hade förhinder i fjol. Hade vi det? säger de. Jo, jag minns att jag saknade er. Alla ska alltid vara där. Men i år kunde bara en tjej komma. Ser hennes kompis bredvid.

Ett ungt par, för första gången med ifjol, kommer från Aten. Hur går det? Blir ni kvar? Vad roligt!

Vi har just köpt hus, berättar hon, redan en fena på svenska. När hon pratar svenska förstår jag allt, säger hennes man.

Språk handlar om melodin. Ett annat par berättar om skridskoturer till musik i ungdomens Vasa.

Det har hänt mycket genom åren. Alltför mycket. Alltför hastigt för de som fick gå och för oss som blev kvar.

Livet kan så småningom börja om. Om man vågar.

Andra gör annat. Jag tittar hellre genom framrutan än i backspegeln, säger en av dessa snygga, alerta kvinnor. Fyra resor ifjol, kryssa på Donau kan jag rekommendera, säger hon, samma rum men ny utsikt varje dag. Och det gungar inte mycket på en flod.

Vi har inte rest sen vi skaffade hund, nämner ett par, han går med nosen mot marken, tryffel hittar han inte men flickor.

Hur är det med dina pojkar, undrar en god bekant. Även hon från en tid när vår yngste var elva-tolv och tävlade i slalom.

Yngst i år är en flicka på tre. När hon var på väg sa föräldrarna till sin lille son: Om du vaknar och ser E ligga bredvid har bebin kanske kommit. Klockan tre på natten vaknar storebror, ser E och säger: Nu bebin kommit. Och det hade hon. Just då.

Vännernas adventskaffe bär hela livet i sig.

www.anitanilsson.se