Efter en rikt gåshudsbefrämjande, trösterikt vemodig inledning med Albinonis ”Adagio” är kvällen redan i hamn och vi kan fortsätta på barockspåret med J S Bachs pampiga Fuga i g-moll där Warghs orgelklanger pumpas fram som syresatt blod i en sprinterlöpares blodomlopp. Efter denna intensiva uppvisning svalkas sinnena lämpligen med ett sommarkvällsljuvt brottstycke av Rachmaninovs rapsodi över ett tema av Paganini, där orgelklangen blir den stilla havsyta på vilken fiolen stävar fram i kvällsbrisen.

Fiolmästare Nygård glänser därefter i ensamt majestät med varsamma tonsniderier och klangsvärmar i G F Telemanns ”Fantasi nr 1”, och orgelmästare Wargh hinner med ännu en av sina obligatoriska, lika svettiga som frejdiga, improvisatoriska löprundor längs tangenter och pedaler, denna gång med ett tema av Bach som det melodiska elljusspår från vilket han efter en stund, utan karta och kompass men med osvikligt väderkorn, rusar in i mörkare, snårigare och trolskare terräng. Efter denna vildsinta nattorientering möts så musikerna vid den mindre orgeln vid koret för att vagga oss till ro genom Armas Järnefelts milt vemodsmättade ”Berceuse” varpå den till formatet behändiga men på stämningar så rika aftonen avrundas med ett kioskvältarstycke från ”Barockens Fem-i-topp”. Jodå, ”Air” av J S Bach. Och som extranummer ännu några nyanser av sommarkvällsskirhet i finländska psalmen ”Nu är det ljuvlig sommar”. Man tackar!