På låtvalet finns just inget att anmärka, ej heller på konferencieren Börje Ekström, som sköter sitt ciceronskap med vältalig excellens. Den publik som under det gamla årets sista skälvande lördagskväll fyller Stora salen på bredden och djupet verkar också påtagligt belåten. Kvällens utmaning – åtminstone från ett kräsmagat kritikerperspektiv – ligger istället i hur Sinatras fjäderlätta croonerjazz ska kunna framföras av ett vokalt kollektiv med svänget och känslan i behåll. Det går sisådär, ärligt talat.

Trots all vokal och instrumental kraft de livs-och-rösterfarna gentlemännen på scen uppbådar i samarbete med pianotrakterande körmaestron Lennart Johansson och den eminenta Nyårsorkestern - Niklas Thornéus på dragspel, Mats Blomqvist på klarinett, Samuel Andersson på trummor och Roger Stenberg på bas - har nämligen flera av tolkningarna något besvärande såsigt och tunggumpat över sig. ”As time goes by” och ”For once in my life” slackar betänkligt, och varken ”Over the rainbow” eller ”Fly me to the moon” förmår lyfta särskilt många tuppfjät över trädtopparna. ”The summer wind”, en av Sinatras ljuvligaste låtar, blir heller inte riktigt den svalkande sommarbris jag hoppats på. Bättre går det i en lyrisk ”Autumn leaves” som med sina virvlande dragspelsklanger mer för tankarna till sångens franska originalversion än till Sinatras dito, och i ”New York, New York” jagas allt vad småstadstristess heter på flykten genom en euforiframkallande kombination av tricksiga vokalstämmor och svängigt komp.

Samspelet mellan kören och gästsolisten Mona Thornéus i ”I can’t stop loving you” ger denna låt en känslomässig kraft som flera av de rena körnumren saknar, och när Thornéus, körens andrebas Stig Cigwald och Lennart Johansson går loss i inspirerade triotolkningar av ”The girl from Ipanema” och inte minst ”Killing me softly” nickar gåshuden bifall; än bättre blir det när Lennart Johansson, orkestern och kören saftar på rejält i en makalös ”My way”. Fler sådana interaktioner mellan kör och solister hade onekligen behövts för att ge Ol’ Blue Eyes den tribut han förtjänar.

När vi så närmar oss konsertfinalen befinner sig körgossarna åter på fast vokal mark. ”You’ll never walk alone” och hälsningen från ett dimmigt och stormomflutet Irland i ”Danny Boy” är klockrena, liksom den traditionsenliga avslutningen, där Lars Magnus Erikssons reciterande av Lord Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” ramas in av två alster signerade Lennart Johansson himself, den hymniska ”All världens längtan” och en avslutande nyårshälsningsdänga där kören visar att de minsann kan få till ett sjuhejarns sväng när så erfordras. Gott Nytt År!