För föreställningen "Tysta i klassen" låter tolkningsföreträdet tillfalla en grupp människor som vanligtvis aldrig tar plats. Och vi talar inte om de grupper som normkritiskt brukar nämnas som underordnade. Fokus i denna föreställning är nämligen de introverta. Då vill faktiskt prinsessan absolut inte bli räddad från sitt torn. Hon har det nämligen bra i sin ensamhet där tystnaden är lika åtråvärd som uppmärksamhet är för de extroverta. En bal på slottet kan nämligen vara urtråkigt och trist. PUNKT!!!! I alla fall om man är introvert. Begrunda det i vår extroverta värld.

För att under 60 minuter få ta del av de introvertas vardag, där kallprat, oväntade telefonsamtal, mingel och fester beskrivs som ett maratonlopp som fullständigt dränerar är inte bara tänkvärt eftersom det ställer vår samtids krav på social kompetens i ett annat ljus. Ärligt beskriver det på ett sätt en alternativ verklighet.

Vi talar om en stor grupp människor som varken behöver eller eftersträvar att stå i rampljuset. Däremot får de ofta höra att det är något fel på dem. Kunskapskraven i skolan kräver delaktighet på lektionerna där den introverta inte kommer till sin rätt. Sociala kontakter och mingel sägs vara framgång i yrkeslivet - är då arbetslöshet det som väntar den introverta, om man hårdrar resonemanget?

Eller handlar det trots allt om blyghet, att helt enkelt lösgöra sig från sin komfortzon, gå ut i livet och ta för sig i den extroverta verklighet vi alla lever i. Efter att ha tagit del av denna berättelse finns många svagheter i det sistnämnda resonemanget.

Svärtan berörs om än i humoristisk kontext. Nu talar vi om social fobi, det vill säga de som fullständigt isolerar sig och inte längre kan lämna sitt hem. Den terapeut som ges liv i denna föreställning verkar långt i från förstått problematiken. Kanske ett försök att belysa det oförstående denna grupp människor möter, inte bara bland oss vanliga dödliga utan också professionen. Tyvärr landar det fel om än vi alla drar på smilbanden.

Ja, "Tysta i klassen" har en del gestaltningsmässiga svagheter. Periodvis blir det närmast en blandning mellan satir och buskis. Övertydligheter staplas på varandra och det finns passager där "svamlet" når oanade höjder. Men den publika förlåtelsen infinner sig bitvis eftersom denna föreställning, trots sina brister, andas värme och kärlek. Det är en upprättelse för de introverta - de som är vår tids lyssnare, analytiker. De som kanske inte levererar den snabbaste punchlinen, men som med eftertanke kan ge en genomtänkt analys.

För om vi alla tänker efter, visst är det okej att avstå från en fest för att hellre äta chips och se på "Så ska det låta". Eller helt enkelt låta tystnaden ge välbehaglig energi. Och, handen på hjärtat, varför är ett snabbt och snärtigt svar bättre än ett genomtänkt. Frågeställningar skaparna bakom "Tysta i klassen" låter publiken begrunda långt efter de konstaterat att nu är det okej att gå hem. Och då talar vi om både skådespelare och publik. Kort sagt. En föreställning som tar den introverta verkligheten hela vägen, ända till slutet.