Sommaren har gått i vänsterextremismens tecken, från Uppdrag gransknings dokumentär ”Det goda våldet” till Athena Farrokhzads ettriga våldsromantik. Det vänsterextrema våldet behöver all uppmärksamhet det kan få, men framför allt behöver det en förklaring.

Att den extrema vänstern påstår att våldet mot meningsmotståndare utövas i demokratins namn ter sig absurt, eftersom åsiktsfrihet är demokratins kärna. Men de som utövar och försvarar det politiska våldet har en annan definition av demokrati.

Journalisten Marika Formgren förklarade skillnaden i det senaste numret av magsinet Neo; i stället för att byggas genom ett fritt meningsutbyte, ska demokrati enligt dessa personer byggas på en viss uppsättning värderingar. De som inte delar dessa värderingar måste tystas.

Den som har sett ”Det goda våldet” eller lyssnat på Athena Farrokhzad vet att gruppen som enligt de vänsterextrema måste tystas inte bara omfattar militanta nationalister. I praktiken är alla som röstar höger om Socialdemokraterna den autonoma vänsterns fiender.

När människor som hotar, misshandlar och slår sönder talar om ”demokrati”, ”kärleksbudskap” och ”tolerans” har orden tappat sin betydelse. Ändå utövar de en magnetisk dragningskraft på så många. I stället har visionen om ett samhälle som på riktigt är öppet, tolerant och demokratiskt tappat lockelsen.

Kanske beror det på att den ännu inte har uppnåtts. Fattigdom grasserar fortfarande världen över, och varken rasism, kvinnoförtryck eller barnarbete är utrotat. Även om världen har blivit otroligt mycket bättre på alla dessa punkter, och fortsätter att bli det, så kan det vara svårt att urskilja ur strömmen av olyckskorpsjournalistik.

Extremvänstern tror att utvecklingen går långsamt på grund av frihet, men det är fel. Det är tack vare frihet som den sker över huvud taget. Men den som är missnöjd med hur världen ser ut riktar ofta sitt missnöje mot dem som bestämmer. Och i västvärlden är det, till stor del, förespråkare av frihet.

Extremvänstern tenderar också att hålla väst ansvarigt för situationen i resten av världen. Dess hat riktas därför mot de värderingar som råder här. Det är en förvriden logik, men för dem som följer den får friheten skulden för ofriheten.

Jonas Gardell skrev i onsdagens Expressen en djupt engagerande text om HBTQ-personers tillvaro i världen. Mycket har blivit bättre, men vi är inte framme ännu. Orden hade kunnat gälla nästan vilken fråga som helst.

Samhällsutveckling tar tid. Den resa världen har fått uppleva sedan det förra århundradets mitt är fascinerande. Bara förändringen de senaste 20 åren är fantastisk. 20 år är ett ögonblick i politiken, men en lång period i en människas liv – särskilt en missnöjd människas.

Det är ingen lätt uppgift för åsiktsfrihetsdemokrater att rikta människors uppmärksamhet mot allt som uppnås på grund av ökad frihet, men det är en viktig uppgift. Under tiden utvecklas världen allt snabbare. En vacker dag kanske den positiva förändringen sker så fort att till och med de mest otåliga ser den.