Bodens store son Eyvind Johnson skrev sina tre böcker om Krilon under brinnande krig, åren 1941-43 (Grupp Krilon, Krilons resa, Krilon själv). Årtalen är viktiga då de flesta där och då fortfarande trodde på en nazistisk seger i kriget. Sen kom Stalingrad och El Alamein och krigslyckan, liksom åsikterna, vände. Det var en tid då motstånd var förbundet med ett risktagande. Det kostade på att formulera alternativa sanningar, nazisternas stövlar var välborstade och nävarna hårda. Det var inte en tid för svaga själar – som Krilons misslyckande visar. ”Samhället måste renas”, säger en vacklande ande i Krilons grupp, en medlem som berusats av nazisternas kraft, fagra ord och att tågen gick i tid.

Repliken är citerad ur Stockholms stadsteaters uppsättning Krilon – en föreställning om det möjliga som jag såg genrepet av häromdagen. För dramatiseringen står Joakim Sten och för regin svarar Carolina Frände. Handlingen är förlagd till ett ”möjligt” Sverige 2023 och vi förstår redan i den elakt underfundiga prologen att det sitter nya makthavare i Rosenbad med en helt annan syn på kultur och dess roll i ett samhälle. Därför hukar vissa. Och tystnar. Men i Krilons grupp diskuteras konstens och teaterns roll och ansvar när makten vill ha nationell, patriotisk kultur. I pjäsen häcklas, vasst och humoristisk, en uppsättning ”på stora scenen som tagit alla resurser och manliga skådespelare”, kallad Landsfadern. En pjäs om Gustav Vasa. Hela tiden får regissören till den föreställning vi ser i denna pjäs nya direktiv, som när språket är för vulgärt eller vissa repliker kan uppfattas som ifrågasättande av tingens ordning.

Jag satt under hela pjäsens nästan fem timmar och förundrades över modet hos Stockholms stadsteater att så här oförblommerat ta ett rejält nappatag på vår tids politiskt kaotiska landskap – endast några veckor före valet. Det är djävulskt, det är modigt och så befriande skönt att en kulturinstitution tar bladet från munnen och torgför en långtifrån omöjlig framtid och dundrar in mitt i debatten. Precis som teatern gjorde på 70-talet med Jösses flickor – befrielsen är nära, som stöd för den tidens kvinnokamp.

Artikelbild

För allt handlar givetvis om vad som skulle kunna bli konsekvensen av Sverigedemokraternas kulturpolitik om de skulle nå inflytande.

Eyvind Johnson skrev i affekt och vrede som reaktion på ett Sverige där en tystnadskultur rådde, där alltför få stod upp mot nazisternas kväsande av demokrati och humanism. Och visst kan också vi lära av historien. Om vi väljer att göra det. Alla möjligheter står öppna den 9 september.

Låter allt detta övermaga, för stora ord? Glöm då inte att det var precis de varningens ord som sades inför valet i Tyskland i november 1932. Sen blev det försent. Att inte tro att historien kan upprepa sig är naivt. Vi är redan där, vi är mitt i det – vilket Eyvind Johnson på sin tid utmärkt väl förstod.