Istället landade berättelsen hos Beata, åtta år.

– ”Jag heter Beata” är den bok som gått snabbast att skriva. Det tog bara några veckor, säger författaren Katarina Kieri.

När Katarina Kieri åter är bokaktuell är det med hennes 20 roman – nu med en illustrerad bok för den yngre läsaren. Och för dem som är bekant med hennes författarskap är det slående hur igenkännande och nära hon beskriver barnets tillvaro.

Artikelbild

| Det är Anna Sandler som illustrerat Katarina Kieris nya bok ”Jag heter Beata”.

– Det är många som noterar hur mycket jag minns från min egen barndom. Det gör jag också. Jag tror att det handlar om att jag tidigt i livet och från när jag klev in i tonåren varit en skrivande människa. Jag har länge formulerat mina tankar vilket jag tror förstärker mina minnen, förklarar hon.

Hennes minnen är ofta förknippade med starka känslor – sorg, glädje och kanske inte minst den orättvisa som barnet kan uppleva i förhållande till en dominerande vuxenvärld.

– Det som är spännande är när jag låter mina kroppsliga minnen möta det vuxna språket. Att låta den vuxna människan reflektioner och möjlighet att sätta saker och ting i ett sammanhang möta barnets känslolägen. Då händer något, menar hon.

Boken och berättelsen ”Jag heter Beata” har som sagts sökt sin form. Katarina Kieri menar att det troligen handlar om att element i berättelsen sökt sin bärare och förkunnare. Och i detta fall landade den rätt in ett barns vardag och ett av hennes egna starka barndomsminnen.

– Jag och mamma besökte en familjegrav. Det var vardagligt på många sätt men allvarligt samtidigt som jag minns hur underbart det var att cykla omkring bland björkarna på kyrkogården i Luleå.

Blandningen mellan allvaret och ”tokglädjen” hon minns är på många sätt starten på just denna berättelse med dess specifika känsla och stämning. För det handlar om att ge ett stämningsläge och känslor sin språkdräkt. Det är utmaningen. Där ligger berättelsen gömd, menar Katarina Kieri.

– Allvar, humor, dödens närhet och en flicka som mest av allt i livet önskar sig glasögon. Ja, just där landade denna berättelse jag sökt skriva om så många gånger.

Beatas vardag genomsyras nämligen av en familjehemlighet – en död bror ingen i familjen talar om. Men också att hon har en mormor hon inte kan kommunicera med. Beata kan inte finska. Hennes mormor kan inte svenska.

– Visst, på många sätt landar mina historier ofta i Norrbotten även om jag i detta fall inte placerat berättelsen geografiskt, mer än att jag skriver om en by 20 mil bort. Dessutom har jag under skrivandet varit lycklig för att jag är författare i Sverige och har riktat många varma tankar till föregångare som Barbro Lindgren och Ulf Stark som bidragit till att vi har en stark tradition att ta litteratur för barn på stort allvar. Det är jag djupt tacksam för, säger Katarina Kieri.