Det är en berättelse om familjehemligheter, folkmord och kampen för rättvisa. Bokens huvudpersoner är två jurister: Hersch Lauterpacht och Raphael Lemkin.

Både Lauterpacht och Lemkin kom från Lemberg som, när de föddes 1897 respektive 1900, låg i utkanten av Österrike-Ungern. Lemberg kom i perioder att tillhöra Polen, men heter idag Lviv och ligger i västra Ukraina.

De båda huvudpersonerna kände inte till varandra när de växte upp och verkade aldrig ha mötts under livet, men de studerade i perioder vid samma fakultet. Många av deras släktingar mördades under Förintelsen och de kom båda att ägna sina liv åt kampen för mänskliga rättigheter. Lemkin arbetade för att begreppet folkmord skulle skrivas in i Nürnbergprocessen, Lauterpacht för att begreppet brott mot mänskligheten, skulle göra det. Distinktionen utreds av Philippe Sands i detalj.

Där Lauterpacht var rädd att ”folkmord” skulle provocera fram just de oförrätter som de varit avsedda att förhindra, hävdade Lemkin att ett överdrivet fokus på individen var naivt: man gav sig på individer för att de var medlemmar av en specifik grupp. Lemkins och Lauterpachts åsikter gick alltså radikalt isär: Hur kunde lagen förhindra massmord? Skydda individen, sa Lauterpacht. Skydda gruppen, sa Lemkin.

Philippe Sands, som väver in sin egen judiska familjs öde under andra världskriget i boken om de två juristerna, är advokat och har tagit sig an rättsfall från forna Jugoslavien och Rwanda, Kongo, Syrien, Libanon, Tjetjenien, Afghanistan och Irak. Han konstaterar att den långa och sorgliga listan speglar vilket misslyckande det blivit för de goda föresatser som uttrycktes under Nürnbergrättegångarna åren 1945 till 1949.

Vi har trott att mänskligheten gjort ett stort framsteg sedan andra världskriget, bland annat tack vare Nürnbergrättegångarna. Avsikten att tillämpa lagen om brott mot mänskligheten på statsmän skulle sätta stopp för laglöshet och leda till fred och rättstatstankar. Men idag beter sig makten på samma sätt som då och istället för ansvarsutkrävande har vi fått vetorätt till förmån för brott mot mänskliga rättigheter.

Frågan om militärt våld för att skydda ”individens rättigheter” är också lika omstridd idag som då. Sands skriver att första gången han såg Lauterpachts utkast, försökte Barack Obama och David Cameron övertyga den amerikanska kongressen och det brittiska parlamentet om det berättigande i ett militärt ingripande i Syrien för att skydda ”hundratusentals individers mänskliga rättigheter” – men förgäves. Deras argumentation byggde på Lauterpachts idéer.

Den tredje huvudpersonen i boken är den tyske generalguvernören Hans Frank som var ansvarig för miljoner judars död under Förintelsen och som dömdes i Nürnbergrättegången. Det var där, i sal 600, som Lauterpachts och Lemkins idéer testades på allvar för första gången.

Hans Franks son, Niklas Frank, tysk journalist och författare med flera egna böcker om sin uppväxt, blir en personlig vän till Philippe Sands och han ger här en unik inblick i familjen som han växte upp i.

Samtalen mellan Philippe Sands, Niklas Frank och Horst von Wachter(som också förlorade sin far tidigt) har filmats och kan ses på youtube: What our fathers did. A nazi legacy.

Här blir det tydligt att problematiken kring skuld är sammansatt. När och hur blir människor och nationer fria från den? Och vem ska utses till domare? Filmen är omskakande på ett annat sätt än boken, som delvis tillrättalagts efter filmen.