Sverige står på tröskeln till den moderna tiden och nittonåriga Ellen Grönblad har fått sitt första oavlönade journalistjobb på utställningens egen tidning, Dagens Program. Hon bor under utställningen hos sin faster, en excentrisk dam som tror både på andar och konspirationsteorier. Andra viktiga personer - och djur - i handlingen är: Nils, detektivkonstapel; åsnepojken Otto; åsnan Bella, en stor attraktion för barn som besöker utställningen och så Weyland, en tysk antisemit som förföljer Albert Einstein. Vad som är sant och fiktion kan man läsa i efterordet till boken, men Paul Weyland har funnits som just den kriminella skojare som han är i romanen. Han ledde hätska kampanjer mot Einstein under 1920 –talet.

Ellen och hennes utveckling på tidningen och privat utgör ramberättelsen i ”Den stora utställningen”, av Marie Hermansson. Ellen påminner inte så lite om en ung Ester Blenda Nordström, som också upptäcktes av en frisinnad redaktör. Men det är porträttet av Albert som ger den här feelgood-deckaren kött och blod. Albert Einsteins berättelse av verkligheten och Weylands ariska och ”rena” vetenskap (vars konsekvenser läsaren känner till men inte romangestalterna), ger tidsbilden som ledde till 20-talets fejknews-debatt. Sommaridyllen med vila i trädgårdsbersån och pianospel från salongen kan inte dölja de mörka skuggorna som snålar in på Albert.

Otto har ordet först. Då är det 2002 och han minns allt som hände då när han var pojke och Albert Einstein var inbjuden till utställningen för att hålla sitt Nobeltal. Otto mötte den vänlige farbrodern en gång och blev inbjuden till nobeltalet på utställningen. Den pristagare som inte håller talet får inga prispengar och Alberts söner och exhustru har blivit lovade dem. Einstein höll förstås föreläsningen i Stockholm, men han kom faktiskt försent till Göteborg, berättar Hermanson i efterordet, på grund av ”mellankommande hinder”. Det faktum att att han hade många fiender och levde under dödshot har dragit igång hennes fantasi.

Hermanson har gjort grundlig research där detaljer och tidsanda ger färg och doft. Tonen är ömsint ironisk, ungefär som i Birger Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes”. Hos både Sjöberg och Hermanson sprängs också idyllen där en oskuldsfull och naiv mentalitet ännu råder.