Debutromanen ”Plågsam kärlek” från 1992 ges nu ut på svenska och är en koncentrerad berättelse om en kvinna som följer spåren och mysteriet efter sin nyss drunknade moder. Det är en liknande öppningsscen som i Neapelkvartetten, där är det bästa vännen som försvunnit spårlöst. Dramat har redan ägt rum, dess förklaring blir den följande romanen.

Jag-formen i berättandet är en av förutsättningarna för effektiviteten i Ferrantes psykologi. Hon beskriver inte en kvinnas sökande efter sig själv och sin mor, hon lever inne i den kropp som gör det. Just de kroppsliga tillstånden är avgörande för trovärdigheten, i mer intellektualiserande skildringar saknas detta, anden är svävande, texten har inga ben, den svettas aldrig medan Ferrante låter sig huvudperson plötsligt börja blöda i en avgörande scen.

Hon får sin menstruation och detta varma flöde har just då samma betydelse som att hon börjat förstå varför hennes mor återfunnits drunknad och nästan naken på en öde strand. Hela hennes kropp och hela hennes sinne blir som en feber, en passion som nu riktas in på att lösa gåtan; hon skulle ju träffa sin mor, de hade talats vid i telefon, det fanns ingenting som talade för denna plötsliga död.

Därefter tar vandringen i det förflutnas kretsar vid. Neråt, bakåt, in i barndom, en ytterligt våldsam far, skuggor ur det förflutna, återhållen passion, misshandel, historien som aldrig vill släppa sitt grepp.

Moderskapet som formaterar dottern och dottern som inser det allteftersom hon kryper närmare svaren. Och hela tiden denna dotterns existens, effektiv och hänsynslös som en målsökande robot i jakten på vad som dödade modern.

Besattheten har ett språk också, när den suger tag är det bara napolitanskan som gäller, dess obsceniteter, dess svordomar, dess framkallande av människans avgrund där häxkittlarna ständigt kokar känslor. Alltid med dialekten som bränsle.

Jodå, hon träffar rätt också, hela romanen träffar rätt, den är ett kortare mästerverk som visar framåt mot den stora epikens senare segrar. Och precis som efter Neapelböckerna undrar man om det inte vore lyckligast om Neapel gick under och återuppstod som matriarkat, lyckligt befriat från det missförstånd som heter den napolitanske mannen.