Nu står Monica Einarson på Norrbottensteaterns scen i rollen som Fräulein Schneider.

– Det är en rejäl karaktär som kräver att man tar i från tårna, säger hon.

Vi möter Monica Einarson, exakt på dagen 38 år sedan hon träffade sin man, konsertpianisten och dirigenten Christian Einarson, inbjudna till en intervju där vi också ska få följa hennes förvandling till sin rollkaraktär i föreställningen Cabaret.

Artikelbild

| Monica Einarson föredrar att sminka sig själv, bara maskören visat hur hon ska göra. "Det är en viktigt del i min förberedelse inför en föreställning", berättar hon.

Född Granberg och uppvuxen i Kalix säger hon sig vara extra glad över att för första gången få uppträda på Norrbottensteatern.

– Jag har mina föräldrar kvar i Kalix. Nu kan jag träffa dem ofta, säger hon och skrattar.

För Monica Einarson har lätt till skratt – mullrande och hjärtligt. Ett återkommande adjektiv under den tid intervjun förflyter är fantastiskt. Människor är fantastiska, så också hennes uppväxt, föräldrar, släkt, vänner och kollegor. Och när jag frågar om var hennes musikintresse väcktes öser hon lovord över den kommunala musikskolan under 60-talet men också vitala kyrkokörer.

– Undermedvetet har jag nog hela mitt liv vetat att det var musiken jag skulle satsa på och jag satsade också helhjärtat mycket tidigt i mitt liv.

Artikelbild

| Fräulein Schneider. Sminket, peruken och örhängena är på plats. Fräulein Schneider har gjort entré – en karaktär som Monica Einarson beskriver som en människa med ett ganska stort hjärta men kärv.

Hon beskriver sig själv som ytterst målmedveten och att arbeta hårt verkar inte bekomma henne. När hon berättar om den pedagogiska verksamhet hon och hennes man drev under sex-sju år i Villa Ancora på Söderslätt i Skåne, samtidigt som de ordnade konserter, event, kurser och lagade mat till pensionatets gäster kan man undra om Monica Einarson lever i en annan värld där dygnet har fler timmar.

– Nja, det handlar snarare om att det sällan är tråkigt att gå till jobbet. Jag tycker det är härligt att förgylla tillvaron för andra. Även när jag gjorde 986 föreställningar av ”The phantom of the opera” under fyra år handlade det om att ge publiken full valuta för pengarna varje kväll. Det är vårt jobb, deklarerar hon bestämt.

Detsamma gäller de 70 konserter hon gav under 70 dagar på Silja Line samma år som Estonia sjönk.

– Ja, jag blev vittne till katastrofen när vårt fartyg plockade upp förlista och nedkylda människor. Den fruktansvärda händelsen gav mig en ny syn på livet – en ödmjukhet där man verkligen sätter värde på de människor man älskar. Det är så mycket ondska och maktspel i rörelse i världen just nu. Därför mycket viktigt att vi verkligen ser, värdesätter och stöttar varandra.

Nästan två timmar har förflutit och förvandlingen till pensionatägaren Fräulein Schneider är närmast fulländad. Det är dags för Monica Einarson att sätta på sig peruken innan kvällens föreställning där hennes rollfigur ställs inför ett val av det mer delikata slaget – nämligen följa sitt hjärta eller lyssna till nazisternas varningar.

– Fräulein Schneider har nog ett ganska stort hjärta men är kärv. Förhoppningen finns om att hitta kärleken i fruktförsäljaren Herr Schultz...

Hon vänder sig mot speglen i sin loge.

– Visst är peruken vacker. Jag känner mig så otroligt fin. Tänk vilken kunskap maskörer och kostymörer besitter. Det är (just det) fantastiskt, avslutar Monica Einarson.