”Det låter hemskt.” svarar Rune Andreasson, Bamses skapare och tidningens ansvarige utgivare. ”Vad tycker ni andra om Teddy?”

Tre månader senare, i nummer 2/1987 kommer svar på tal. ”Hej Bamse! Jag tycker inte att Teddy ska dö! Bara för att han är fulast eller så, behöver han ju inte dö…”

Bamses brevsida dök upp i tidningen i början av 1982, när trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja ännu var flaskmatade bebisar. Vid det här laget hade läsarnas brev blivit för många för Andreasson att besvara enskilt. Fram till 1990 fungerade han dock som redaktör för brevsidan och hans personliga urval och svar på prenumeranternas bryderier är ofta fascinerande läsning.

Artikelbild

| Elin Ruuth

Många är de brevskrivare som upprörs över karaktärernas familjebildning:

”Bamse har fru och ungar och det är OKEJ, men att Lille Skutt… nej! Det är ju löjligt”

”Om Skalman träffar en tjej så slutar vi prenumerera, var så säker!”

Tidningens socialistiska och antirasistiska värdegrund retade gallfeber på de föräldrar som ansåg att politik och ideologi skulle rensas bort från underhållning för barn. En upprörd mamma skrev och berättade att hon ”fick ta fram saxen” efter att ha köpt ett särskilt otäckt nummer, inspirerat av det 2000-åriga indiska Ramayana-eposet.

Dessa på samma gång tidlösa och ögonblickliga affekter, frysta i språnget och sparade för eftervärlden, för tankarna till samlingen "Dagens ris" som nyligen utkom på bokförlaget Teg Publishing. Där presenterar lulebon Lars Teglund arga, ledsna och frustrerade insändare till Norrbottens-Kuriren mellan åren 2002-07.

Tjugo år efter Rune Andreassons 1980-tal var det ännu vardagsmat, åtminstone för somliga, att beklaga sig inför en utomstående redaktör. Hatet fanns, precis som oresonligheten, men synligheten begränsades av urval och insändarsidans utrymmesmässiga avgränsning.

Idag väntar färre på godkännande, svar och publicering i tryckta medier. Men det råder ingen brist på forum där den irriterade kan höja sin röst i versaler. Debatt- och åsiktsarenan är i teorin mer vidsträckt och demokratisk än någonsin, ändå är det lätt att känna en skriande saknad efter redaktörer, moderatorer och tid för besinning och eftertanke.

I en färsk studie från FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, redovisas förekomsten av falska Twitterkonton inför valet 2018. Studien visar att automatiserade konton, så kallade ”botar” som diskuterar svensk politik har blivit markant fler under de senaste veckorna. Botarna attackerar islam, invandring och etablerad media, hyllar SD och delar artiklar från rasistiska sajter.

Sett i ljuset av dessa programmerade attacker mot demokratin, framstår nioåriga Veronicas och Carolinas kallhamrade inlägg på Bamses brevsida som ganska harmlöst trots allt.