Succén är liksom given på förhand när vi under årets Kulturnatt träder in i den sparsamt upplysta Domkyrkan för att än en gång ta del av Norrbotten NEO:s framförande av Gavin Bryars´minimalistiska klassiker ”Jesus blood never failed me yet”från 1971.

Det gripande stycket, baserat på en bandinspelning Bryars gjorde av en sång framförd av en gammal hemlös man i London, är minimalism av ett helt annat slag än den marimbabaserade rytmiska extasen hos Steve Reich eller Terry Rileys ragafärgade orgeldrillar. I mångt och mycket känns det om ett stycke äldre kammarmusik som stannat upp och långsamt piruetterar på stället, som med sin stillhet försiktigt tvingar oss in i en annan sorts lyssnande. Alltmedan domkyrkans kor skiftar i färg mot allt varmare nyanser av rött läggs lager på lager av instrumentstämmor – först en stråktrio, därefter högstämt blås, piano, orgel och isklart klingande slagverk - till inspelningen där åldringen, med en stämma spröd som lågan från ett stearinljus, nynnande förkunnar att hoppet om frälsning aldrig övergivit honom. Oavsett om vi väljer att tro eller inte är det ett starkt och trösterikt budskap att ta med sig ut i den annalkande hösten.

Som heltidsanställd nutida musik-ensemble gör Norrbotten NEO ett viktigt kulturellt folkbildningsarbete, och att vid sidan av alla trubadurer, lounge-jazzare och rockband som frekventerar de kulturnattsliga scenerna få ta del av detta subtila mästerverk är såklart en ynnest.

Ändå kan en surmagad del av mitt kritikerjag känna att det nog är dags för litet variation. Att NEO knappast skulle välja några av sina mer avantgardistiska tongångar på en kulturnatt må vara hänt, men personligen hade jag nog istället för denna - måhända angenäma - favorit i repris föredragit ett lättillgängligt men mer framåtriktat program, i stil med det ensemblen framförde vid årets Festspel i Piteå. Nästa år kanske!