På EU-toppmötet i veckan avslutas förhoppningsvis de inledande förhandlingarna mellan EU och Storbritannien om utträde. Det innebär att man kan börja förhandla om de framtida relationerna. Men att inleda nästa fas är inte självklart då man först måste ha uppnått vad som kallas ”tillräckliga framsteg”. Och det är inte lätt.

Det är inte lätt att skiljas när man har format sina samhällen under gemensamma lagar och regler i 40 års tid och glömt hur mycket gemensamt det har lett till. När man sedan kommer på att man vill ha det lika bekvämt som tidigare uppstår problem. Det är cirkelns kvadratur.

Å ena sidan säger man sig vilja lämna den inre marknaden och även tullunionen. Det är i strid med vad ledande företrädare för Brexit-kampanjen hävdade inför folkomröstningen, men ett resultat av att brittiska politiker efteråt skulle överträffa varandra i att vilja lämna. Å andra sidan vill man ha tillgång till den inre marknaden och slippa alla byråkratiska problem med att stå utanför tullunionen.

Det är de många olika budskapen utåt och de skilda uppfattningarna inåt som gör det svårt att förhandla. Varje bud, förslag och kompromiss undergrävs av någon annan uppfattning i regeringen. Nu senast kom Theresa May överens med EU om att frågan om landgränsen mellan Nordirland och Irländska republiken skulle lösas genom att Nordirland skulle ha en lagstiftning förenlig med reglerna i Irländska republiken, för att inte skapa oroligheter. När överenskommelsen var klar fälldes den av det irländska parti som den brittiska regeringen bygger sitt stöd på.

För mig som är en stor vän av Storbritannien, beundrare av dess historia och förtjust inför det brittiska är den desorientering och hafsighet som nu präglar landet svår att ta till sig. I stället för en vänlig Brexit valde den brittiska regeringen först mellan en hård eller mjuk, sedan en hård Brexit. Detta förenat med stolta rop om att inget avtal skulle vara bättre än ett dåligt avtal. Det senare är i grunden rena dumheter. Det skulle innebära att Storbritannien skulle vara utan avtal med sin viktigaste handelspartner, som är en integrerad del av samhället och ekonomin. Bortom den inre marknaden och utanför tullunionen.

Föreställningen om att EU vill straffa Storbritannien för att de lämnar är utbredd bland dem som älskar att demonisera det europeiska samarbetet och den inre marknaden. Den är fel. Det skulle drabba oss alla och en markering behövs inte, för verkligheten markerar hårt nog.

Problemen i förhandlingarna beror på att den brittiska regeringen inte själva kan sortera ut vad den vill, eftersom det är svårt att lämna EU. Inte på grund av att det är svårt att ta beslut om att lämna eller svårt att förhandla om att lämna. Men det blir svårt när det visar sig att man förlorar ekonomiskt, politiskt och konstitutionellt på att lämna. Sällan har ett modernt land kastat sig ut i en sådan ovisshet utan att veta varför, vart och vad.