Den politik som förs av utrikesminister Margot Wallström tycks vara hämtad ur en värld som inte finns. Gång på gång lyckas Wallström hamna på fel sida i frågor om säkerhet och mänskliga fri- och rättigheter och göra sig ovän med våra demokratiska vänner samtidigt som hon vill föra dialog med diktaturregimer.

Under nyårshelgen sade Wallström att Nato utsatte Sverige för hot och utpressning. Detta efter påpekandet om att ett svenskt underminerande av Natos avskräckningsförmåga genom FN:s deklaration om globalt kärnvapenförbud riskerade att leda till minskat samarbete mellan Sverige och Nato. I stället för att värna om ett av Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten, som garanterar suveränitet för många av Europas länder, väljer hon alltså att utmåla det som ett hot.

Samtidigt som Wallström höjde tonläget mot Nato valde hon att i en debattartikel använda sovjetiskt propagandaspråkbruk med en beskrivning av Östersjön som ”fredens hav”. Fredens hav var ett uttryck som användes av Sovjetunionen för att beskriva ett Östersjöområde styrt från Kreml utan inflytande från Nato. För en person vars jobb är att värna om svenska utrikes- och säkerhetspolitiska intressen är språkbruket anmärkningsvärt.

Ryssland är det enskilt största hotet mot Sverige och Europa. Om detta borde det inte råda några tvivel. Ryssland utövar politiska och ekonomiska påtryckningar gentemot sina grannländer, bedriver konventionellt krig i Ukraina och har övat militära anfall mot Sverige.

Det borde också vara självklart att för Sverige stödja demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i andra länder. Men även här vacklar Wallström. Som svar på demonstrationerna i Iran mot regimens förtryck svarade hon att alla människor har rätt till en åsikt. Wallström avstod däremot från att ge demonstranterna sitt stöd och ställde frågan: ”tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling”.

Med anledning av situationen i Iran begärde USA i ett tidigt skede ett extrainkallat möte i FN:s säkerhetsråd, något som Wallström motsatte sig med förevändningen att demonstrationerna, regimens hårdföra brutalitet mot demonstranterna och den våldsbejakande extremismen som regimen utövar inte utgör en säkerhetsrisk. Däremot var det mycket angeläget att initiera ett extra säkerhetsrådsmöte efter att USA erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Den eftertraktade platsen i Säkerhetsrådet, vars plats krävde stöd från åtskilliga diktaturer, tycks endast vara av betydelse i frågor som handlar om att kritisera Mellanösterns enda demokrati Israel.

Det är skamligt att Sveriges utrikesminister går så vilse i grundläggande frågor om vilka som är våra vänner och vilka som utgör ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige och att Wallström hellre blidkar auktoritära regimer än stödjer demokratiska länder och försvarare av demokratin. Det försvagar oss som en röst för frihet och demokrati och det försvagar oss som en partner i europeiskt samarbete.