I Negombo badade vi och hjälpte fiskare dra upp båtar på stranden. Vi som planerat för rehab efter Adams Peak var endast lite stela nerför trapporna.

Till flygplatsen var det nära. Tog en tuk-tuk i solnedgången med lena vindar runt armar och ben. Welcome my friend, nickade en kille i en annan lucka än den vi köade för.

Bytte till reskläder inne på damtoan, på andra sidan dörren pratande, skrattande kvinnor. Aubowan, hälsade jag och en av städerskorna kom fram, smekte min ljusbruna arm. sa åh, åh.

Sånt händer aldrig hemma, sa jag på planet. Kanske han? tipsade en göteborgare, nickade åt mannen min. Nä, sa jag, inte där.

På Arlanda sitter de flesta med huvuden böjda mot något i handen. Själv får jag ett sms. Makens äldsta syster död, nästan 94, från svärmors första gifte. Liksom sin mor en kvinna före sin tid. Sen hann tiden ikapp. Må det nu inte bli ett sånt år igen.

Ni slapp kylan, sa taxichauffören som tog oss hem genom det vita. Vad fint vi har det, sa jag, som man alltid gör när man varit borta. Inga påfåglar som spatserar på altanen men ett gäng talgoxar, sparvar och blåmesar hackar ivrigt i frön som tinat fram.

Himmelssängar med moskitnät, romantiskt som i filmer men inget är som den egna. Snuvan efter en riktad luftstråle mot min näsa i planet om natten, en miniversion av flunsan. Det räckte.

Att läsa sig igenom tre veckors tidningar, har vi det verkligen så eländigt? Och mannen iväg för att hjälpa nya svenskar med svenskan. Själv står jag med ena benet där borta.

Ska bli roligt att ses efter så länge, sa älsklingspojken. Nu måste jag stå på tå för att se honom i ögonen och det gör jag så gärna. Även favoritflickan lyser upp.

Är det han, säger hon om Vijay intill tuk-tuk-en med svensk flagga i bakrutan. Jag skulle kunna leka med dem, tänker hon om Menikas pojkar och via tangenter jag aldrig använt trycker hon på stillbilderna så att de börjar dansa. Och det här är sista dan va? Om pojkarnas ansikten, innan vi åkte vidare.

Det är onödigt långt mellan Luleå och Sri Lanka. Men nu har de i varje fall fått fungerande ström i huset, i storlek som en friggebod. Utan annan jämförelse i övrigt.

På väg in till affärn för att fylla på kylskåpet blir min favoritrumän glad. Vad länge sen, säger han. Var är hon, vad har hänt, har vi tänkt. Vi har varit så oroliga, inte för pengar men om du blivit sjuk.

www.anitanilsson.se