Trosvissa ord från folkrörelsernas många grenar under förra seklet. Hon skriver alltså hoppfullt, renhjärtat och ofta nog ödmjukt, rent av förtröstansfullt ibland. Men inte om fullkomningen i det kommande himmelriket utan om de hemska orättvisorna i närvarande världsliga rikena. Eller som bokens titel, inte särskilt kortfattat, uttrycker det: Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Tillsammans med serietecknaren Sara Granér är denna handbok i samhällsomdaning och rättvisekamp framställd. Som är en väldigt gränsöverskridande mix under rubriken ”demokratisk kamp”. En optimistisk bok som nog kommer att framkalla både sarkasmer och lite nytt näthat men kanske också en del samhällelig reform. Den har en ihärdighet som täcker in allt från Gandhis icke-våldskamp till lite mer militant nutidsaktivism. Allt under ett slags tankeparaply av amerikanen Gene Sharp, Right Livelihood-pristagare och i någon mån politisk tänkare också. Men Oscarssons egenhändiga tankar är bättre, och Sara Granérs egensinnighet är kanske allra bäst.

Det är en svår konst att vara motsträvig medborgare i en värld som ägnar sig åt våldet, dumheten och girigheten främst. Den här medborgaren är ofta mycket moraliskt bjudande, några gånger riktigt rolig också, som uppslaget om hur man gör motstånd mot de ständiga utvärderingarna som plågar alla utsatta av new public management. Ett exempel från Kanada, en skolchef som tröttnat ordentligt på blankettraseriets utvärderingar om skolresultaten. Alltså bad hon sina medarbetare att skriva en kort inledning och en kort avslutning och däremellan klistra in hela ”Krig och fred” av Tolstoj. Och se, det gick lika bra, ingen märkte någonting.

Demokrati är ett medel, skriver Oscarsson mot slutet av sin aningen pratsamma instruktion. Och där börjar det brännas lite bland handbokstipsen när hon ser demokratins sårbara styrka i dess ovisshet, dess ständiga kompromisser, försöken, överenskommelserna. Den insikt som alla renhjärtade lider av och som sänker Miljöpartiet i varje opinionsundersökning. Renhetens nedsmutsning, vardagspolitikens trivialitet.

Oscarsson är ingen utopist, ingen revolutionär heller. Artigt nog frångår hon problematiken med icke-våld när frågan gäller reella krigssituationer, Syrien typ. Hennes förhoppningar är knutna till den svenska ordningssamheten, den värld som går under i ras och religion verkar för tillfället icke-kontaktbar, långt inne i fel utopi.