I morse kunde jag inte le. Nu svävar jag omkring på stan och gör det.

På väg in i en affär vid gågatan kommer ett HEJ från karlar på en bänk. Glad vår pojkar! hälsar jag.

Köper nya solglasögon, tyvärr inte exakt som de jag råkade donera till kyrkan igår. Det är annandag pingst, en vanlig måndag numera. Pingstdagen däremot, som gjord för konfirmation.

Rönnen vecklade ut lite grönt i morse. Gammal för att vara rönn men vacker som i fjol. Men sen vänder det och DÅ, som vännen sa apropå tidsmarkörer.

Pojkar vill bara ett varnade mamma, när jag stod med cykeln på väg mot konfirmationsundervisning i kyrkan en mil bort.Vi var fjorton, tremänningen och jag och skulle bo i kyrkstuga en hel vecka utan vuxna.

Tänk att flickan som var jag fick leva så länge att hon hann vara med om ett barnbarns konfirmation! Jag hann knappt bli ett barnbarn.

Jag såg ett papper om estetkonfirmation och anmälde mig, sa min fjortonåring i höstas, Sen dess har en frisk fläkt då och då tittat in efter skolan, fått sig lite mat, rusat till bussen och bytt i stan mot en obekant stadsdel. Skjutsa? Nä, jag tar bussen. Själv satt jag hemma och log, uppfylld.

Läxa? Som vi. Att gå i kyrkan då och då. Prästen som sa äh, jag sjunger i stället, jättefint tyckte både konfa-pojken och hans lillasyster.

Det är roligt att de vill konfirmeras, förr var det bara göra det, sa en mormor som är sig lik sedan den gång hon kom farande till oss. Jag barn, hon en liten spätta bakom min yngsta farbror. Det blev en kusin.

Vi stötte ihop i lördags kväll mormorn, kusinen och jag, sen vi rest oss ur kyrkbänken efter konfirmandernas föreställning. Med drama, sång, dans, musik gav de kropp och ande åt vad de lärt sig.

Det skulle min kyrkoherde ha sett, hans mun var som ett streck, jag tror inte han kunde skratta, sa en god bekant som kom för att se min älsklingspojke konfirmeras. Och prästen i helgen? Kvinna och glad.

Förr gällde det att lära sig långa stycken ur Bibeln utantill. För man visste inte i förväg vilka frågor man skulle få av prästen. I en fullsatt kyrka med bra akustik.

Efter kyrkan igår firades konfa-pojken med smörgåstårta och presenter. Själv fick jag gå till fotografen. Kortet visar en dyster flicka i vitt.

Femtio år senare. En snygg karl säger: Vem är du? Men minns du inte! sa tremänningen. Ni hälsade på varje dag! Inte heller jag kom ihåg. Men såg hans bror köra runt på en blå Puch och vara söt.

Varför kunde jag inte le i morse? Och svävar runt på stan och gör det nu?

Det vet alla som har en tandläkare med tid för det akuta.

www.anitanilsson.se