I denna fridansens helaftonsföreställning ingår tre verk av tre erkända koreografer och två kompanier.

Det första stycket ”Catalogue (First edition)”, och som visades första gången i Sverige i Piteå för två dagar sedan, är signerat William Forsythe från USA. Det är mycket stillsamt och repetitivt. Inget ljud. Två dansare intar en position på golvet och står sen i stort sett på samma fläck. På fötterna har de grå ulltofflor som får mig att tänka på hög ålder och långsamma steg.

Mycket exakt förs armarna över kroppen. De mäter liksom ut den: torson blir tydlig, knäna blir tydliga, tystnaden blir tydlig. Ansiktena lever, det finns uppenbarligen en glädje i det som upptäcks. Det är en fin inledning på kvällen.

Artikelbild

| Utmattande. Föreställningen "show to be true" är mångtydig, högljudd och därför utmattande, menar Kurirens recensent.

Nästa stycke, ”Beauty and the Beast”, till musik av Tjajkovskij, är berättande på ett helt annat sätt. Martin Harriagues koreografi till sagan om skönheten och odjuret dansas här av Charlotta Öfverholm och Jan-Erik Wikström. Och med Öfverholm på scenen fylls den alltid av en explosiv energi: stark passion, lyft, kraftfulla rörelser och en sarkastisk humor i uttryck och ansikte icke att förglömma när kärleken övergår i otro.

Efter pausen brakar det så loss på riktigt. 22 september begick Johannes Wieland världspremiär i Norrbotten med sin nya koreografi ”show to be true”. Nu har den kommit till Luleå. Från det tidigare sparsmakade med två dansare kommer publiken in till en scen med åtta personer. Sju av dem i uniformt svart. En man helt naken, tänk en jättestor mörkhårig Ken-barbiedocka. Nakenheten och de närmast nervöst utlevande rörelserna hos dansarna gör kroppen ytterst påtaglig. Det finns en spattighet och något mycket oskönt över det som sker.

Musiken av Donato Deliano, kollega med Wieland på Staatstheater Kassel, är tung och pumpande. Maskinell på sina håll och ibland outhärdligt påträngande. Ett långt parti dansas av Christopher Roman. Rörelserna innehåller manér som alla tycks försöka förlöjliga bilden av en primadonna. Man vill bara att han ska lägga av innan något brister. Koreografin bygger för övrigt på upprepningar av positioner och scener som till sist blir några för många och förlorar betydelse.

Ljuset övergår så i obehagligt blinkande och de andras kroppar börjar kläs av. Sen tar det slut. Det är skönt. Stycket har blivit plågsamt, kvällen lång. Dans när den är så mångtydig och högljudd som i ”show to be true” är den utmattande.

Fotnot: Föreställningen är en samproduktion mellan Dans i Nord och EU-projektet Age on Stage. Projektet som är skapat av Charlotta Öfverholm omfattar nio danskompanier och institutioner i olika länder i unionen. I projektet ingår bland annat att skapa och visa internationella produktioner med dansare över 45 år.