I helgen berättar hon om sina bilder på Luleå Pride.

Hon växte upp i en kristen familj i Skara, där det var en självklarhet att gå i söndagsskola.

– Det är därifrån jag har fått med mig det kristna bildspråket, berättar hon.

Artikelbild

| Elisabeth Ohlson Wallin är fotograf och konstnär som genom sina utställningar har lyft fram hbtq-personers situation både i Sverige och världen.

Att hon började fotografera hängde ihop med att hon har dyslexi. Bilderna blev ett naturligt uttrycksmedel och i 11-årsåldern fick hon sin första kamera, en Instamatic, av sina föräldrar.

I högstadiet gick hon med i fotoklubben, köpte en systemkamera och satte igång på allvar.

Det fanns nästan inga kvinnliga pressfotografer på den tiden, så när hon som självlärd fotograf sökte jobb på lokaltidningen i Skara fick hon tjänsten.

Efter tio år hade hon tröttnat på all sportfotografering, sa upp sig för att börja frilansa och flyttade till Stockholm.

Artikelbild

| ”Krucifix” heter bilden med en svart och en vit man som ligger i form av ett krucifix. Den togs redan 2003 men har skapat stor debatt i Tyskland och Österrike under 2018.

– Men det jag hela tiden har burit med mig från pressfototiden är viljan att berätta ett reportage. Jag vill att folk ska lära sig någonting av mina bildsviter.

På 1980-talet hände något chockerande i hennes omgivning. Hon är lesbisk och umgicks i hbtq-kretsar i Stockholm.

– Vi var ute och dansade tillsammans och hade roligt och så rätt som det var kom aids och plockade flera tusen. Det var mina vänner.

Inget botemedel fanns vid den tiden. Sjukdomsförloppet gick fort och var väldigt förnedrande, minns hon. Det fanns kristna som sa att det var Guds straff.

Hennes första utställning, ”Ecce homo”, var en upprättelse för vännerna som dog i aids. Ingen ville ställa ut den, så hon hyrde en egen lokal.

Fram tills dess hade hon bara fotograferat för sitt levebröd.

– Sedan gjorde jag tolv bilder som ledde till reaktioner både i Sverige och internationellt. Jag fick mordhot och påven ställde in besöket hos dåvarande ärkebiskopen, eftersom diabilderna hade visats upp i Uppsala domkyrka.

Av Ecce Homo lärde hon sig mycket, främst att bilden är väldigt stark som uttrycksmedel. Samtidigt som hon fick mycket hat och hot var det många som älskade bildsviten och gjorde allt för att stötta hennes arbete, även bland kristna. Det gjorde att hon orkade fortsätta.

– Jag ångrar ingenting. Jag såg på människors fördomar att det här var det viktigaste jag hade gjort i mitt liv.

Vad är viktigast för dig, estetiken eller det politiska budskapet?

– Estetiken är viktig, men i konstvärlden ser de mina bilder mer som plakatkonst eller kitsch. Det kan vara så att eftersom jag är homosexuell har jag en annan en estetik, som bottnar i kamp och utanförskap. En estetik som en heterosexuell konstkritiker kanske inte förstår. Men det är inget som gör mig ledsen. Jag vet att för andra är bilderna jätteviktiga.

2007 gjorde hon en utställning om hatbrott mot hbtq-personer. 2010 en om muslimska, judiska och kristna hbtq-personer i Jerusalem. Återigen blev det stor uppståndelse.

– Det hade gått en tid, vi hade upplevt Mohammedkarikatyrer och folk var väldigt rädda.

En av bilderna blev nerplockad från Världskulturmuseet i Göteborg av museiledningen på grund av fruktan för terrorister.

Efteråt kände hon en enorm trötthet.

– Jag ville komma med mina budskap om homosexuellas och transpersoners kärlek och det ansågs som ett hot mot rikets säkerhet. När polisen och Säpo blandade sig i blev det för mycket. Jag började självcensurera mig.

Men så 2012 fick hon ett ryck igen och gjorde utställningen ”Satir”. I ett fotomontage figurerar kungen och hans vänner ätandes pizza på en naken Camilla Henemark, medan drottningen står på knä och skrubbar bort ett hakkors från golvet. Bilden baseras på en bok som heter ”Den motvilliga monarken”, berättar hon.

Tidningar som publicerade bilden Po-anmäldes, men friades senare.

Den här gången satte det igång en lavin av högerextrema reaktioner.

– Under Ecce Homo var det mest hot via brev. 2013 kom det väldigt nära i min privata dator.

Fortfarande känner hon sig vingklippt och tvivlar på att hon kommer orka göra någon mer provocerande konst.

– Det är en väldigt allvarlig utveckling och det måste vi prata mer om – hur vi som försöker berätta om orättvisor och få folk att reflektera stoppas av högerextrema krafter.

Den senaste utställningen ”ID: Trans” ser hon som ganska ”snäll” och oförarglig.

Tror du att du har bidragit till att förbättra hbtq-personers situation under de år du varit verksam?

– Ja, det har jag. Men jag säger det ödmjukt så att man inte tror att jag har hybris. Kampen för hbtq-personer ser jag som ett pussel. Mina utställningar är en pusselbit.