När hon hittade det sköra och vemodiga i hans poesi kom också musiken.

Medan Mando Diao strövade i hembygden med hjälp av Gustaf Fröding har Anna Ihlis hittat sin egen sorg och glädje i Erik Axel Karlfeldts lyrik.

– Det har gått så lång tid att nya generationer inte längre är rädda för materialet. Man vågar kanske göra något helt annat i stället för att bocka lite för det, säger hon.

Artikelbild

| I fyra år har Anna Ihlis levt nära Karlfeldts diktning. Hon har låtit händelser i sitt eget liv avgöra urvalet av dikter till tonsättningarna.

Anna Ihlis skivdebuterade med helt egna poplåtar och har sjungit på kreddiga festivaler som Way Out West och South by Southwest i Austin, USA. För några år sedan flyttade hon tillbaka till Gagnef och när hon 2014 blev approcherad av en medlem ur Karlfeldtsamfundet förvånade hon sig själv med att säga ”javisst”.

Han hade just hört henne sjunga på en begravning och frågade om hon inte ville tonsätta Karlfeldts dikter. Snart fick hon ett bokpaket med en post-it-lapp: ”Det här är en början. Vi hörs!”. Och när medlemmar ur samfundet dessutom kom till hennes studio för att handla 15 popskivor till ett styrelsemöte var det bara att sätta igång på riktigt.

Först kände hon motstånd. Hennes bild av Karlfeldt som pompös nationalskald och kvinnokarl skymde poesin.

Men Anna Ihlis började läsa på om hans liv och upptäckte en poet vars far suttit i fängelse och vars bror tog livet av sig. Hon hittade en klassresenär som gått från fattigdom till Svenska Akademien, i ständig kamp med sitt inre. Plötsligt såg hon det trasiga och sköra både i Karlfeldts person och dikter.

– Det tog mig med storm. Jag har läst poesi sedan jag var liten och skrivit själv, jag hade en vana i att försöka hitta dikter där jag kunde känna släktskap med mitt liv, och det var förvånansvärt lätt att göra det nu, säger Anna Ihlis och berättar hur hon fann ”vackra meningar med så mycket klokskap” som fångade det hon upplevde just där och då.

I ”Dina ögon äro eldar” sjunger hon duett med Stefan Sundström. Just den dikten, Karlfeldts ”stora hit”, ville hon ha med redan från början för att få göra en annan tolkning än de tonsättningar som redan fanns.

– Jag ville göra den mörk och vemodig. Det här ju passionens mörker, kanske handlar den om Karlfeldts ambivalens i att inte kunna stå för sig själv.

Anna Ihlis är uppvuxen i en musikerfamilj i Gagnef och med en farfar som brukade recitera poesi, däribland Karlfeldts, direkt ur minnet (hans röst finns med på skivan). I dikten ”Avskedet”, som också är skivans titelspår, hittade hon en läkande berättelse när farfadern blev sjuk och dog.

”Gratulation” tonsatte hon lagom till sin dotters dop då hon lät gästerna agera kör på en inspelning som även den finns med på skivan.

Musikaliskt hör hon hemma lika mycket i popmusiken, som i jazzen och visan och producerar gör hon själv. ”Låt brusa, barn, låt brusa” komponerade hon med tramporgel och piano.

– Min musik är känslostyrd, jag gör det jag känner för, och vet att det varit ett huvudbry för andra att inte kunna placera mig i ett fack.

På just den här skivan har hon tagit med längre instrumentala stycken än tidigare.

– Utan orden är det så här som dikterna låter genom mig. (TT)