Har du tänkt på att det går nästan inte en enda dag utan en nyhet i media om detta. Vi bor ju inte i något stort län med gigantisk befolkning precis. Är det inte då ännu märkligare att det nästan inte går en enda dag utan en notis eller artikel om kvinnomisshandel? Nästan inte en enda dag i Kuriren, NSD eller Piteå-Tidningen utan berättelser om misshandlade kvinnor.

Stulna skotrar, väderprognoser, bostadsbyggande och så lite kvinnomisshandel. Ögat glider över nyheterna och vi har sedan länge slutat att ens nästan lägga märke till det. På något vis är det så mycket lättare att ta till sig terrorister i Syrien än terror hemma hos grannen. Vi skakar på huvudet åt ”galningarna där nere” – de som torterar, våldtar och dödar, men har så innerligt svårt att våga se tortyren, våldet, misshandeln, och det psykiska kriget som förekommer i så många hem i Norrbotten.

Jag tänker att det är 2016 och inte 1620. Många sitter hemma i tv-soffan och tittar på medeltida fantasy-serier med vildar, bestar och troll som drar runt och krigar och våldtar kvinnor i särk, men samtidigt lever Medeltiden här och nu på Lingonstigen, Storgatan, på husvagnsparkeringen i Kåbdalis, i stugan på Dundret. Under semester och vardag, högtider och helger, varje dag misshandlas kvinnor i din och min närhet. Det känns kanske som science fiction från en annan tid med monster, demoner och drakar, men det är så nära, så verkligt och så hemskt. ”En man greps i Haparanda misstänkt för att ha misshandlat sin fru”. ”En man i 50-årsåldern greps natten mot lördag misstänkt för att ha misshandlat en närstående.” En man i 30-årsåldern greps strax efter klockan 16 misstänkt för misshandel mot en närstående kvinna i Boden.

Har du någon gång funderat över ditt ansvar? Vilket är ditt ansvar som medmänniska, vuxen, chef, granne, mamma, syrra, bästis? Hur länge, och hur långt får det gå innan just du ingriper? För visst vet vi, det gör vi. Vi kan ofta ana oråd, känna vibbar, obehag, och vi kan lägga ihop ett plus ett. Frågan är vad gör du med insikten, svaret? Resultatet bakom likamedtecknet? Har du anat misshandel i en relation – och i så fall, vad gjorde du då?

Det känns som att vi inte pratar om kvinnomisshandel längre som vi gjorde bara för 10-20 år sen. Som att vi inte riktigt vill kännas vid detta mörker i vårt rostfria, uppkopplade samhälle där alla är så medvetna, så ”Apple snygga”, så öppna och på-låtsas-transparenta.

Vi pratar gärna om yttrandefrihet, pride- och mångkultur och allas lika värde. Men vi pratar inte så mycket om kvinnomisshandel – det är så burleskt och medeltida att det vill vi inte kännas vid. Bortslitna hårtussar, blåmärken på kropp och själ, det vill vi inte se. Det är för nära. För skamligt. För mycket. För fult.

Förövarna eller brottslingarna är ju dessutom våra söner, ibland pappor, bröder, kusiner, arbetskamrater, och våra bästa vänner. Så vi känner dem väl, vi vet vilka de är, vi tycker kanske till och med om dem väldigt mycket. Och just därför uppstår ett än större ansvar, och just därför krävs så mycket mer mod. Kalla det civilkurage eller kärlek – kalla det medmänsklighet eller självklarhet – bara sätt stopp för det. Nu. Om du kan, om du vet, om du ser. Nåt. Minsta lilla.

LI SKARIN