Nya romanen ”Lugnet” tycks utspela sig kanske 20 år senare. Åtminstone innan datorn blev var mans egendom. Tidsmarkörer finns men är inte många.

Urban har en gång i tiden brutit upp från hembygden i Blekinge där han lämnat sin psykiskt sjuka mamma mol allena och flyttat till Stockholm. Men åren har gått och han har hunnit bli 35 år och alla förhoppningar om livet i storstan har grusats. Efter ett smärtsamt uppbrott med drömkvinnan slet han åt sig en flaska aperitif och det blev början på ett liv som gått i baklås. Urban är nu en fullständigt ensam människa.

I ”Korparna” fanns ett hopp i det trösterika löftet om att framtiden skulle komma och göra allting bra för pojken i skogen, men i ”Lugnet” är framtiden redan här och ingen tröst går att finna. Det enda som den fört med sig är skulden. När romanen börjar har Urbans mamma just gått bort och han plågas av sitt svek och årgångarna av obesvarade brev. Man förstår att mor och son en gång stod varandra mycket nära.

Det finns stora likheter mellan Urban och pojken i ”Korparna” och ännu större likheter finns det mellan Urban och den antydda författaren till debuten. Urban har litterära ambitioner och tillbringar sina dagar med att sitta på Kungliga Biblioteket där han läser om fåglar. Särskilt intresserad är han av ovanliga fågelägg, som han för övrigt stjäl ur bon och samlar. Fågelskådandet har hos den vuxne mannen ersatts av det mer giriga och tjuvaktiga äggsamlandet. Det märks att Bannerhed varit tyngd av förpliktelser till sin debut.

Själva drivet i romanen är Urbans fixering vid den unga, bohemiska doktoranden Sonja, som han till sist får flörtig kontakt med. Men hans idéer och besatthet omöjliggör ett riktigt förhållande och man blir återigen påmind om att gränsen mellan hopplös romantiker och stalker är hårfin.

Jag tänker på John Fowles debut ”Samlaren” (1966), den handlar om outsidern Fredric Clegg som är besatt av studentskan Miranda Grey och som slutligen kidnappar henne. Clegg samlar på fjärilar och lever på en spelvinst, Urban å sin sida samlar fågelägg och antyds leva på ett fadersarv. Miranda är en övertygande figur med en egen röst. Sonja däremot framstår mest som en fantasi.

Dagboksaktiga skildringar av ensamheten varvas med gamla brev från modern, terapistunder, melankoliska minnen av den förlorade kärleken, tvångsmässig onani, äggsamlande och att Urban förföljer Sonja. Det tar ett tag, men så småningom fattar man att Bannerhed är i färd med att väva ihop romanens splittrade delar till en skuld så stor att den bara finner sin like i sveket.

Det är en behärskad Bannerhed som läsaren möter. Språket är mer stackato och korrekt än i debuten även om språkliga egenheter som känns igen från ”Korparna” då och då gör sig påminda. Det onda men i grund och botten undersköna Stockholm mejslas fram, men det är en vacker död stad för stendöda drömmar utan varken dofter eller ljud. Det är som om Urbans sinnen är igenproppade.

Skymtar gör då och då en kantstött längtan efter fru och barn, efter det liv som Urban en gång har föreställt sig. Men längtan slår över i galenskap och fixering vid den egna fertiliteten. Skymtar gör även rädslan för det som går i släkten, för det som man inte kommer ifrån; den anhöriges rädsla att gå samma öde till mötes.

"Lugnet” är en hyperkänslig och kuslig skildring av manlig ensamhet på botten av en brunn, helt befriad från idéer om att denna ensamhet är detsamma som frihet. Men det är också en berättelse om en förvirrad mansroll och inte minst om den manliga sexualiteten som förbannelse och potentiellt hot. Romanen kräver dock att man tar den på största möjliga allvar och inte gör sig rolig över den stereotypa ensamvarg som Urban i många stunder är ända ut i fingerspetsarna. Man fattar inte samma akuta sympati för en 35-årig man som sprutar sin sperma i äggkoppar som för en värnlös och utlämnad pojke i skogen.

Men Bannerhed får mig att känna också för stackars Urban och bevisar på kuppen att han inte är något one hit wonder, utan är en författare som är en god bit kommen i ett djupt personligt författarskap.