Bokat samma hotell som för tre år sen. Då hade vi en jaktspindel i toafönstret. Jag hade inte velat vara fluga.

Ägaren känner igen oss. Senast var överlakanen fållade. Nu bara ritsch-ratsch, som trasor i sängen. Man får inte ta det personligt, men det gör man.

Innan vi tar en tuk-tuk till byn där vi mötte elva leenden i det gröna ljuset, köper jag skjortor till Menikas pojkar.

När maken och barnens far hittade en ny i Italien hade äldsten gått ett år i skola. Då vi träffades var han nio, lillebror sex. För att gå behöver de skor, skolväska, skoluniform, sa hon.

Idag kommer de emot mig lite blyga och pratar engelska. Sen svänger Menika in på sin leasade scooter. Bra dag i dag, ett fåtal påsar kvar av salladen hon säljer på hotellen.

Köksbänken och kylskåpet är från dina pengar, visar hon. Men elen funkar inte. Och det regnar in i det hörn där pojkarna sover. I husets enda säng sitter vi fyra och äter med tallrikar i knäna. Efter några ord på lankesiska blir de glada och lär mig fler. Vindåde = happy. Har de ens madrasser?

Innan maten följde de mig ut till kranen och visade. Ingen två, men gnugga-gnugga under det rinnande. Sen: En handduk över min händer, varsamt klappa torrt.

Hoppsa-steg uppåt vägen, äta gav energi, bra med flera hus att vara hemma i. Hos lillkusinerna teve som lärt flickan, snart tre, dansa indiskt så man häpnar. Snart svänger även pojkarna och jag, på vårt sätt. Middagar bokas in i olika hus, egenfångade krabbor, räkor till oss, ris och curry för dem.

Efter skoltid, tid på stranden. Mannen justerar snorkel och cyklop. Pojkarna crawlar längre för var dag. Kollar min simstil. Den lille skvätter vatten, jag ger tillbaks. Men crawla kan jag inte.

Utflykt på lördag, tolv i minibussen, tidvis på motorväg. Det kostar. Och köra rakt gör föraren åksjuk. Lilla dansösen tittar nyfiket ut. Vi ska inte bara till parken, säger hon, även vägen är en resa.

Målet: Guruge Nature Park. Från urtid till dans med rökpuffar, vi är fler på scen och pojkarna inte bara dansar, de hjular, nästan flyger.

I fjol i april kom en elefant fram varje gång och blockerade vägen just här, berättar föraren dagen därpå. Ha vattenmelon i bilen, tipsade lokala kollegor. Jo, in med snabeln, en bit melon och var god passera.

Att ge och att få, båda vinner.

I Tangalle är vi ego. Saknar. Slår en signal, har elektrikern gjort sitt?

Fine-fine-fine, jublar pojkarna i telefonen. Och takläckan i deras sovhörn lagad. Snart läcker det på ett annat ställe, säger Menika.

www.anitanilsson.se