När finansminister Magdalena Andersson (S) på tisdagsmorgonen offentliggjorde den rödgröna regeringens vårbudget var det i en munter ton. Arbetslösheten faller tillbaka och den ekonomiska tillväxten beräknas till 2,6 procent av BNP.

Men hur konstigt är det egentligen? Ett exportinriktat land som Sverige drar givetvis nytta av att konjunkturen är god. Riksbankens ränta befinner sig dessutom på rekordlåg nivå. Självklart ger det ett antal kortsiktigt positiva effekter. Konjunkturen kommer dock inte alltid att vara lika stark. Riksbankens ränta förblir inte alltid extremt låg.

Det är nu, när ekonomin är stark, som Sverige borde förberedas inför sämre tider. Men i stället för att säkerställa framtidens tillväxt genom förbättrade villkor för jobb och företagande vräker regeringen ut pengar i form av kraftigt höjda bidrag.

Allianspartiernas kritik mot regeringens vänsterpräglade vårbudget lät inte vänta på sig.

Moderaternas Ulf Kristersson påtalade att arbetsmarknaden går åt fel håll, och att det kommer att bli ett stort bekymmer den dag högkonjunkturen vänder: ”Vi lever farligt. Regeringen intecknar de goda åren, genom att inte spara och bygga upp inför de dåliga åren.”

Centerpartiets Emil Källström menade att Sverige klyvs, medan regeringen passivt tittar på: ”Regeringen slösar bort en högkonjunktur för att man inte vågar genomföra nödvändiga reformer.”

Liberalernas Mats Persson kritiserade regeringen för att blunda för integrationsproblemen: ”Regeringens budget visar att man står handfallen och passiv, och inte ser verkligheten som den är.”

Även Kristdemokraternas Jakob Forssmed dömde ut regeringens brist på handlingskraft i skuggan av högkonjunkturen: ”Sverige är i stort behov av riktiga reformer på arbetsmarknaden och inom vårdsektorn. I stället är regeringen förbluffande passiv. Den goda konjunkturen döljer problemen i Sverige.”

Invändningarna är det inget fel på. Kritiken är lätt att förstå, och befogad i sak. Men om minoritetsregeringens politik på lång sikt blir så förödande som allianspartiernas företrädare beskriver kan man fråga sig varför inte fler än M och KD vill lägga fram en gemensam alliansbudget i stället, som skulle ge möjlighet till en bättre framtid? Hur kan C och L välja att avstå från försök till verkligt inflytande, om nu konsekvenserna av den rödgröna budgeten blir så omfattande?

Alliansen hade kunnat försöka stoppa budgeten, vilket är vad ansvarsfulla politiker brukar göra med förslag som de anser är skadliga. Det låter man dock bli. Därför blir kritiken mot regeringens politik ihålig.