En afton som visar på det dynamiska omfånget i stråkkvartetten som form. Spelglädjen, virtuositeten och nyansrikedomen är snudd på förkrossande när violinisterna Geir Inge Lotsberg och Liv Hilde Klokk, violasten Magnus Boye Hansen och cellisten Øystein Sonstad med inlevelsefullt kroppsspråk pressar varje uns känsla ur de inte sällan rejält snirkliga styckena. Sällan känns avståndet så svindlande kort mellan interpreternas arbetsinsatser och det ljudande material de resulterar i.

Först ut är Mozarts Stråkkvartett no 17 i B-Dur från 1784, senare populärt kallad ”Jakten”. Här tas vi av cellon och de fjäderlätt trippande fiolerna med på en oändligt nyanserad musikresa där ljuset bryter igenom mollstämda partier och smärtan tränger fram i de struttigt snabba momenten. Musik som krumbuktar åt alla håll men hela tiden hålls samman, som befann sig alla klanger i samma genomskinliga, elastiska jättestrumpa.

Därefter följer Anton Weberns lika överraskande som njutbara ”Langsamer Satz” från 1905. I detta högeligen romantiska - och av tonsättaren själv senare förkastade - ungdomsverk, på ytan väsensskiljt från de starkt koncentrerade punktmusikaliska alster denne modernistiske pionjär senare skapat, kastas vi mellan yvigt dramatiska, för att inte säga melodramatiska, klangstunder och subtilt småplockiga ögonblick där musiken liksom linkar fram i ett melankoliskt ljusdunkel, med cellons eller fiolens pizzicatoplink som stödjande käpp. Jag vill gärna tänka att grunden till Weberns senare, radikala tonspråk läggs i detta småplock. Så blir också lyssningen till denna ”ungdomsynd” litet som att se någon av Picassos för-kubistiska tavlor från den blå och rosa perioden och både finna ett egenvärde i verket och försöka sätta det i relation till det som komma skall.

Efter pausen lägger så kvartetten den avslutande pusselbit som sammanfogar kvällens övriga stycken, Beethovens Stråkkvartett op. 59 nr 3 i C-Dur från 1806. Här finns samma försiktigt optimistiska grundstämning som i de andra styckena, men Beethoven är snabbare än Webern men långsammare än Mozart, och i förhållande till den sistnämnde bjuder denne romantiker på ”extra allt”, vare sig det handlar om gravtunga stråkdrag eller sprudlande kvicka vändningar.I slutet tänder kvartetten på alla cylindrar i ett parti tvättäkta beethovensk eufori, där en nästan summertonsaktig fiolton tränger genom det extatiska flödet. Fantastiskt.