Det heter att vi lever i ett informationssamhälle, men det är värt att lägga märke till att en stark tendens idag är att inte så mycket intressera sig för hur saker och ting förhåller sig utan för vad som sägs. Information består alltmer av uttalanden. Det är mycket lättare för jäktade journalister att samla uttalanden via snabbintervjuer eller på internet än att undersöka verkligheten. I stället för att försöka bringa klarhet i ett problem är det vanligt att gömma sig bakom begreppet ”debatt”.

Ett sätt att informera genom ”debatt” är att till tv bjuda in två personer med olika ståndpunkter, vilket kan ge ett intryck av objektivitet. Det är dock inte säkert att den som har de bästa argumenten framför dem mest effektivt och på så sätt övertygar tittarna. Den som har de svagare argumenten kan välja att avbryta eller medvetet missförstå den andre och förvandla meningsutbytet till en modern form av tuppfäktning. Representanter för organisationer kan välja att upprepa sin organisations slagord, oavsett vilka argument som den andre inbjudne framför. Om debatt ska ge information, förutsätter det att båda parter uppriktigt försöker förstå ett problem och lösa det, och den förutsättningen är långt ifrån alltid uppfylld.

Ett annat exempel är journalister som vill skriva exempelvis om skoldebatt men inte har tid och kanske inte heller lust att vare sig undersöka förhållandena i skolan eller läsa in sig på området. De kan använda arbetsmetoden att leta upp på uttalanden på internet av personer som har olika uppfattningar och ju mer tillspetsat dessa uttalar sig desto bättre. Motsättningen sägs sedan utgöra en ”debatt”. De uttalanden som snurrar runt på internet utgör på detta sätt en parallell värld som i sin tur blir utgångspunkt för ytterligare uttalanden. Nya artiklar kan skrivas utan att något nytt kommer fram om verkligheten. Det här tillvägagångssättet kan kallas ”postmodernt” i den bemärkelsen att världen anses vara det som sägs om den.

Att uttalanden används som fakta kan illustreras av en anekdot. En journalist ringde upp mig och sade att hon hade ”sålt in” en artikelidé till sin redaktionschef om att friskolor inte var bättre än kommunala skolor. Nu ville hon ha ett yttrande från mig som stödde det påståendet. Jag förklarade att min uppfattning var att man aldrig kan uttala sig om skolors kvalitet utan att först undersöka varje enskilt fall vid varje tillfälle och att detta gällde både kommunala och fristående skolor. Kvaliteten kan ändras avsevärt på kort tid, om det kommer en ny rektor eller om flera tongivande lärare slutar. När journalisten inte fick det yttrande hon tänkt sig, avslutade hon snabbt samtalet.

Vi lever i ett informationssamhälle, men vi måste fråga oss om den information vi nås av baserar sig på undersökningar av verkligheten. Mitt i informationsbruset löper vi risken att bli både ”underinformerade” och felinformerade.