Polen har numera bland de bättre europeiska resultaten i Pisa-jämförelserna för 15-åriga elever, men ingen triumfalism märks. År 2006 gick Polen på sin väg uppåt förbi Sverige på väg nedåt. Även i de nyss redovisade resultaten från Pisa 2015 ligger Polen på bättre plats än Sverige. Varför går det bra för Polen? En viktig förklaring till det goda resultatet verkar vara att unga i Polen, liksom i många östasiatiska länder, ser utbildning som en dörr till ett bättre liv som vuxen och därför gör sitt bästa i skolarbetet.

Till skillnad mot Sverige tror polackerna inte att elever traumatiseras av att genomföra prov efter 6:e klass, en större examen efter 9:e klass och senare en studentexamen. I april i nionde klass har elever en examen under tre dagar i alla de ämnen som de har läst sammanförda i block. Dag 1 på förmiddagen examineras samhällsvetenskapliga ämnen och på eftermiddagen polska språket och litteraturen. Dag 2 examineras på morgonen naturvetenskapliga ämnen och på eftermiddagen matematik. Dag 3 examineras främmande språk på två nivåer, en lättare och en svårare.

De här proven efter nionde klass rättas centralt och inte på den enskilda skolan. Proven används av administrationen för att kontrollera skolornas kvalitet, men resultatet är också viktigt för de elever som vill studera vid gymnasier med speciellt gott rykte, eftersom gymnasierna tar in elever efter betyg.

En annan faktor som bidrar till goda resultat kan vara att man har ”olympiader” i både grund- och gymnasieskolan för att stimulera elever till att förbättra sig. Polen är ett exempel på att, om skolan strävar mot höga mål, förbättrar sig både duktigare och svagare elever. Sverige fokuserar i stället som bekant på att så många som möjligt ska få godkänt i årskurs 9, ett betyg som skolan dessutom själv sätter.

Allt är dock inte frid och fröjd. I den senaste skolreformen försökte förra regeringen införa att eleverna skulle börja skolan vid sex års ålder. Motståndet blev stort, och regeringen fick backa. En anledning var att föräldrar är hyperkänsliga för statlig indoktrinering sedan kommunisttiden. Föräldrarna vill inte överlämna sina barn till den offentliga skolan alltför tidigt utan yngre barn omhändertas i ”kindergarten” eller av mor- och farföräldrar.

Ideologisk påverkan på elever diskuteras ivrigt, och det verkar finnas konsensus kring att elever borde lära sig mer om historia för att de inte ska kunna manipuleras av opinionsbildare som använder historiska referenser på ett snedvridande sätt. Mer olika är omdömena om den genuspedagogik som lanserades av den föregående regeringen. Tillsammans med en eventuell omstrukturering av grundskola och gymnasium är det de här ämnena som diskuteras snarare än Pisa-resultaten. Polsk skola ger ett intryck av att ”arbeta på” utan att se sig som extraordinär.