Rapport och Agenda innehöll (ofrivilligt) söndagen 3 maj viktig information. Ett Rapport-inslag var en påannonsering för innehållet i Agenda en stund senare. Ämnet var ökande olikhet i skolan.

Man hade gjort ett reportage vid en skola i Sandviken där bara runt 60 procent av eleverna i årskurs 9 är behöriga till gymnasiet. Två elever från Afghanistan som gick i 9:an intervjuades, en pojke som hade varit fem och en annan som hade varit nio månader i Sverige. De talade något lite svenska och berättade att de överhuvudtaget inte hade gått i skola i Afghanistan.

Rektorn på samma skola intervjuades också, och han sade att skolan har flera typer av svårigheter. Runt 40 procent av eleverna talar ett annat språk i hemmet, mycket skolk förekommer och det råder en föraktfull inställning till studier. I en annan kommunal skola, där det gick ”tjänstemannabarn”, lyckades fler elever bli behöriga. Det framställdes som orättvist att vissa blev behöriga till gymnasiet, men det sades ingenting om huruvida de eleverna också skolkade och hade en föraktfull inställning till studier.

Detta reportage sändes en gång till i Agenda och sedan kom ett studiosamtal mellan skolminister Gustav Fridolin och Camilla Waltersson Grönvall, moderat talesperson i utbildningsfrågor. Som brukligt i Agenda hetsar journalisten parterna mot varandra. Den ena parten sade ”Vi vill lägga så här mycket pengar på områden med utanförskap” och den andra ”Vi vill lägga mer”. De ökande resultatskillnaderna behandlades som en fråga om ekonomiska satsningar.

Nu kommer det viktiga. Ingen anknöt till reportaget. Högstadierektorn hade ju analyserat situationen, men ingen av de tre som debatterade i studion var beredd att säga att innan man investerar mer måste man kräva att elever ska vara i skolan och anstränga sig. Ingen kommenterade heller att det var egendomligt att koppla ihop temat med ökande skillnader i svensk skola med just de här två pojkarna. De har ju inte gått i svensk skola. Ingen påpekade heller det egendomliga i att de går i årskurs 9 utan att överhuvudtaget ha gått i skolan tidigare och utan att kunna svenska.

Man kan därför vända på argumentationen och säga att inslaget var synnerligen lärorikt. Det talade om för tittarna något viktigt om Sveriges politiska och journalistiska elit. Vare sig redaktionerna eller de två politikerna såg att de två intervjuade pojkarna inte kunde användas som bevis på ökande olikhet. Vår skolminister, den moderata talespersonen och debattledaren talade om abstraktioner (ojämlikhet) och föreslog bara en lösning (mer pengar), fast det är många gånger visat att det inte är pengar som är det väsentliga problemet i svensk utbildning.

Högstadierektorn talade för döva öron. Ingen vågade tala om den verklighet rektorn beskrivit och säga att man måste ställa krav på elever och familjer. Sådana här inslag i massmedierna ger inte ny kunskap om svensk skola men däremot om svenska politiker och journalister.