Sverige har sammanlagt i runda tal 100 professorer i ämnen som pedagogik, utbildningsvetenskap och didaktik, och det läggs fram runt 100 avhandlingar varje år i de här ämnena. Samtidigt sjunker Sveriges resultat dramatiskt mätt exempelvis av Pisa. Hur kan det vara möjligt?

En förklaring ger Ulf Persson. Han är professor i matematik på Chalmers och har nyligen gett ut Karl Popper, falsifieringens profet. Han menar att pedagogik bygger på ”trevande vetenskaper” som sociologi och psykologi. Fast pedagogikämnet ännu inte har lyckats få fram fasta teorier, har det ändå tilldelats vetenskaplig status. Numera talas det också ofta om utbildningsvetenskap i stället för om pedagogik, och om didaktik i stället för om metodik, men verksamheten blir inte mer vetenskaplig därför att man ger den ett nytt namn.

Allmänheten tror nog att pedagogisk forskning handlar om hur elevernas inlärning ska förbättras i olika ämnen, men detta är snarare undantag än regel. Forskningen är ofta sociologisk, det vill säga beskriver eleverna eller lärarna som grupp, eller etnografisk, det vill säga beskriver hur ett mindre antal elever reagerar inför en viss studiemiljö. Den här forskningssatsningen har uppenbarligen inte förbättrat utbildningsresultaten.

Eftersom det inte finns av alla erkända pedagogiska teorier, har fältet varit fritt för olika pedagogiska experiment. Ulf Persson pekar dock på att allt som har att göra med människor väcker frågor om etik och menar att vi bör fråga oss om vi har rätt att experimentera med elevernas rätt till kunskaper och kultur. Ett sådant experiment har varit att sedan Olof Palmes Läroplan för grundskolan 1969 inrikta verksamheten på att eleven ska söka kunskap själv, inta en kritisk attityd och ifrågasätta auktoriteter.

Kanske den här inriktningen är en förklaring till att kunskaperna sjunkit så som Pisa har visat? När antiauktoritarism lärs ut officiellt till elever, är det den positionen som är ”auktoriteten”, vilket snarast leder till anarki. Detta är också det som vissa reportage om kaos i skolan berättar om.

Trots brist på pålitliga vetenskapliga teorier om pedagogik är det ändå de facto möjligt att undervisa, eftersom vi kan bygga på historisk erfarenhet om den mänskliga naturen och på hur man gjort tidigare. Ämneskunskapen hos lärare och elever kan göras till centrum i stället för inlärningsmetoden. Felet är kanske för mycket pedagogik och för lite ämneskunskap?

Om vi vill värna om den gemensamma välfärden, går det inte att avsätta pengar till verksamheter som inte ger avsett resultat eller till och med motsatt resultat än det avsedda. Vi kanske borde be Riksrevisionen titta närmare på effekten av pedagogisk forskning.