Det har väckt uppmärksamhet att professor Dick Harrison nyligen offentligt har påpekat hur lite studenter i historia vet. Dagens kvalitetsproblem är dock kända sedan länge och hänger ihop med reformer från 1960- och 1970-talen och beskrevs 1990 exempelvis i professor Ulf af Trolles ”Mot en internationellt konkurrenskraftig akademisk utbildning”. af Trolle blev känd som ”företagsdoktor”, eftersom han åtog sig att hjälpa krisdrabbade företag på fötter, och i sin bok ger han en diagnos på högskoleproblemen. Politikerna brydde sig dock varken om hans eller andras varningar. Här ska ett par observationer återges.

Svenskt universitet ändrades i grunden under de ”röda” decennierna genom utredningar som alla ledde fram till 1977 års högskolelag som antogs trots en att borgerlig regering kommit till makten året innan. Högskolans mål formulerades som en fortsättning på grundskolans, och den skulle förutom att ge yrkesutbildning också bidra till social förändring. Utbyggnaden av studentplatser var snabb, men forskning och professorstjänster byggdes inte ut i samma mån, vilket gör att det sker en avintellektualisering av svensk grundutbildning, och af Trolle menar att man snarare bör tala om postgymnasial utbildning än ”högre”.

Nya undervisningstjänster som lektor och adjunkt skapades. Beslut om verksamheten skulle inte längre tas av professorerna utan av olika styrelser som skulle väljas demokratiskt. Vid sådana val bevakades gruppintressen. Professor Gunnar Bäckström i Umeå påpekade att högskolans interna demokratireformer byggde på en missuppfattning. Statliga universitet tillhör medborgarna och inte de universitetsanställda, medborgarna har redan uttryckt sin åsikt i demokratiska val, och inget tyder på att de skulle ha intresse av ett minskat inflytande på besluten från universitetets mest kvalificerade befattningshavare. Ändå sker också idag beslutsfattandet i nämnder, vilket gör ansvarsfrågan otydlig.

Under 1970- och 1980-talen kom det att stå helt klart att politikerna inte tänkte ta någon hänsyn till professorernas åsikter, och därför tystnade allt fler. Gunnar Myrdal uttalade dock att Sverige inte tog till vara utländska erfarenheter: ”Vi har förfärdigat ’den svenska modellen’ som om vi inte hade någon historia och som om vi vore ensamma i världen.” Staffan Helmfrid konstaterade att Sverige håller på att ”sjunka tillbaka till vår historiska roll som kulturimporterande glesbygd i Europas subarktiska periferi”. Assar Lindbeck observerade: ”Det finns en påtaglig skygghet bland universitetetens företrädare att tala klartext om de problem och svagheter som finns i universitetssystemet”.

Denna tystnadens kultur kan sägas prägla universiteten ännu i dag. Det anmärkningsvärda med Dick Harrisons ”utspel” var inte vad han sa utan att han sa det.