Krönika Jag är skitless. Galet trött på en nästintill cementerad orättvisa och detta lands kidnappade självkänsla och ständiga storstadsperspektiv.

Dagens storstadsbor är ju egentligen hyfsat nyinflyttade lantisar som gör allt för att glömma sin skamliga glesbygdsbakgrund. ”Norrland”, vischan, ”Resten av Sverige” eller vad än nu vår landsända kallas, är bara en romantisk, icke produktiv, barndomsdröm.

Jag vet inte hur många gånger jag verkligen trott på förändring, så många gånger som jag varit säker på att den genuint goda viljan och allas lika värde i ”hela landet ska leva Sverige” ska segra.

Men icke. Överhuvudtaget icke. Än i dag - eller kanske mer än nånsin känns det som att Norrbotten bara är en koloni. En kronkoloni.

1985 sändes en TV-serie i SVT som hette ”Juvelen i kronan” som handlar om de turbulenta åren i Indiens historia innan självständigheten från det brittiska imperiet. I985 var jag 12 år och bodde i Arvidsjaur, ungefär under denna tidsperiod skrev jag ett skolarbete i högstadiet som fick namnet ”Norrbotten - Sveriges juvel i kronan”. Jag var arg redan då.

På sociala medier rullar dyra och välproducerade programtrailers som visar att TV-programmet ”Resten av Sverige” ska belysa orättvisor och reda ut begrepp. Varför ska vi glesbygdsbor tvingas vänta på ambulans samtidigt som vi betalar mer i skatt än storstadsborna? (Kan förresten någon med grundläggande kunskaper i statsekonomi förklara för mig hur det rimligtvis kan komma sig att vi på landsbygden har högre skattesatser?).

Det känns som att (det stockholmsproducerande) TV-programmet bär ett för stort ansvar. Lika mycket som programmet blir en ögonöppnare för många, lika mycket vill jag blunda. Jag vill inte se med de ögonen. Perspektivet känns kidnappat. Jag kan inte, och jag vill inte ställa upp på allt. På hur vi skildras. Jag vill naturligtvis som journalist och publicist inte ducka för sanningar men jag vill ge hopp, skapa energi, bygga självkänsla. ”Resten av Sverige” gör mig bara ledsen.

Det är klart att en berättare som Po Tidholm faktiskt lyckas när han skapar engagemang. Jag som själv är TV-makare kan ju inte förvänta mig att en enstaka TV-serie rättvist ska kunna förklara och skildra alla oss i hela ”resten av Sverige”.

Men eftersom det är så få program som överhuvudtaget skildrar glesbygd i dag, då nationella tv-team är sällsynta och TV-bolagens utsända uppför sig likt upptäcktsresanden i fjärran land, då blir förväntningen på resultatet enormt för oss som bor här. Jag blir ännu mer övertygad om att mina berättelser ska upplysa och skapa förändring, men även lyfta, inte bara göra människor förlamade och bedrövade.

Ungefär samtidigt som bilderna av den dödsdömda landsbygden rullar i TV-rutan uttalar sig stockholmspolitikern och trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M) och säger att Norrbotniabanan är en oseriös, provocerande krigsförklaring mot Stockholm. ”Eh … What-the-fxck?” Som min tonåring skulle ha sagt.

Att länsstyrelsens kloke chef på näringslivsenheten, Andreas Lind, ska tvingas förklara att god infrastruktur i norr faktiskt ger en ökad BNP till nytta för hela landet, är minst sagt ett underbetyg i både geografi och matematik till centrums makthavare. Det blir lite som att storebror skulle smygsnyta sig i lillsyrrans hår, trots att hon nyss bjudit på fika. Hon går omkring där ovetandes med en kladdig grön loska på bakhuvudet, lika glad i hågen trots förnedringen.

Ibland ska den svenska glesbygden och landsbygden framhävas som vårt lands stora ursprungskraft. Vischan är de stora entreprenörernas mylla, Kamprads byhålebakgrund gav upphov till miljardindustrin, Volvobilarna säljs genom böljande skogslandskap och LKAB-effekten lyfte hela Sveriges blickar mot det ”nya” rika och häftiga norr.

Sen rycks mattan undan under fötterna på oss och det stora svårmodet rullas in. Om vi råkat inbilla oss att vi hade ett värde, möjligheter, en framtid så var det bara en tillfällig gruvhögkonjunkturillusion.

I dag, 30 år efter min högstadieuppsats, är jag lika förbannad. Minst. Vi är och förblir en koloni. Juvelen i kungadömets krona.