Då ska vi se.

Jag gick förbi en sån där klinik där man fixar till folks ögon genom laser och än en gång slog tanken mig att jag borde casha upp och fixa mig en perfekt syn.

Men jag bangar varje gång. Jag är skeptiskt till att deras maskiner rår på mina ögon. Jag är nämligen halvblind. Eller halvseende.

Det är på den nivån att om jag hade levt för ett par hundra år sedan hade jag förmodligen varit en tiggare som bara levt vidare tack vare andra människors godhet.

“Där sitter han, han Blind-Anders. Har vi nån grissvål å ge pojken?”

Så hade det låtit. Och hade jag levt på stenåldern så hade jag inte klarat mig länge. Gissningsvis hade jag kastat in handduken vid tio års ålder. Sen hade jag blivit grillad över öppen eld av nån påkförsedd kannibal.

Nä, jag hade inte klarat mig länge med min syn, den saken är i alla fall glasklar.

När vargflocken spanar ut över människobyn för att välja ut ett lämpligt offer - vem tror ni dem väljer?

Killen som rakt och redigt kutar iväg med de andra människorna eller snubben som går åt andra hållet och säger “hej på dig” till träd?

Utan glasögon eller linser är jag en vandrande snedsteg, ett blindstyre, ett suddigt fummel.

Tack och lov är jag inte ensam.

Eller ja, det kanske inte känns riktigt rätt att säga så men man får söka tröst i den suddiga gemenskapen.

Mer än hälften av den svenska befolkningen sägs bära glasögon. Fem miljoner människor. Det är ju galet. När blev det så? Hur blev det så? Varför har vi börjat se så förbaskat illa? Här känns det som om naturen misslyckats totalt. Kroppen i övrigt pallar uppåt 90 år men dit kommer vi ju inte utan hjälpmedel.

Det är ju som att sätta cykeldäck på en ny bil, som att bygga ett osprängbart bankvalv och låsa med ett kabellås från Biltema.

Det är så dumt så det finns inte.

Eller så är det just detta naturen vill - ta ihjäl oss. Bygga in en defekt så att vi inte blir för många.

Men tji fick naturen, för då uppfanns glasögonen och linserna. Så vi brillormar kan leva vidare.

Lite småbittra men vi lever ju i alla fall.

Efter ett tag tappar man respekten för sina ögon. Varför visa dem respekt, de har inte visat mig någon, liksom.

Jag kan slita och dra i ögonen lite hur som helst och detta är något som jag förstått skrämmer en del människor.

Särskilt de med perfekt syn.

Att TA på sitt ÖGA verkar vara det mest skrämmande som finns. Till sådana människor brukar jag berätta en historia om hur jag drog i något jag trodde var en kontaktlins men som i själva verket var en hinna i ögat. Oj, vad ont det gjorde i flera dagar efteråt. Det är oklart om detta verkligen har hänt men herregud vad skräckslagna de blir. Ibland drar jag historien om när linsen behagar lägga sig bakom ögonlocket och man måste rulla upp samma ögonlock runt en liten pinne enligt rullgardinprincip för att få tag på den lilla glidar´n.

Folk blir nästan vita i ansiktet. Det där med ögon är känsliga saker.

Livet som glasögonorm och linslus är således inte helt okomplicerat.

Jag måste exempelvis alltid bära med mig en backup. Alltså ha med mig glasögon, eller extra linser, i fall någonting händer med linsen. Annars slungas jag tillbaka på tiggarstadiet igen och får sätta mitt liv i andras händer, hälsar på träd när vargen kommer och jag plötsligt ser, lite suddigt, döden i vitögat.

Fast det kanske är i sin ordning, det är nog så det är tänkt.

Det ser inte bättre ut.