I ”Sommaren, syster” har Jerker Virdborg laddat alldagliga svenska ortsnamn med ett hotfullt mörker. Hembygdsgården i Källered, pizzerian i Hällevad, sommarstugeområdet vid Ekeberget – i sig oansenliga platser – har en annan, obehagligare betydelse nu, än före kriget.

– Jag har alltid gillat den där rörelsen mellan den igenkännbara vardagen och det hårt åtskruvade. Rörelsen däremellan är omärklig i mitt huvud – och även i böckerna, säger han.

Det är med viss förtjusning han talar om drömmen om den svenska sommaren: sol och bad, röda stugor och gamla gårdar, grusgångar och talldungar. Så enkelt det är att låta klichébilden tippa över i något annat. På omslaget till boken stiger svarta rökmoln upp bakom en grusväg med mjölkpall.

Artikelbild

| Utmaning. "Jag har skrivit mycket om hotfulla miljöer och stämningar och jag har väl sett det som en utmaning att skriva om värme, kärlek och ömsinthet", konstaterar Jerker Virdborg.

– Min komprimerade fras om boken har varit ”det är lite som att Svetlana Aleksijevitj möter Cormac McCarthy hemma hos Astrid Lindgren i Bullerbyn.

Syskonen Anna och Erik i ”Sommaren, syster” befinner sig på flykt genom sommaridyllen. Krigstillstånd råder i landet och syskonen jagas över stock och sten, av en namnlös fiende. Anna är en överlevare, vapentränad och fysiskt stark, Erik en tanig särling som är bättre på att registrera och dokumentera än på samspelet mellan människor.

”Sommaren, syster” är både en följdriktig fortsättning på ett författarskap som omfattar verk som ”Svart krabba”, ”Kall feber” och ”Skyddsrummet, Luxgatan”, och en överraskning för läsaren. För första gången kombineras hotet, paranoian och den klaustrofobiska stämningen med något slags värme och kärlek. Trots sina olikheter älskar Erik och Anna varandra.

Det har tagit tid att introducera ett element av kärlek i böckerna, konstaterar Jerker Virdborg. Kanske har han varit alltför rädd för att landa i det sentimentala.

Artikelbild

| Författare som inspirerar. Svetlana Aleksijevitj, Andrej Tarkovskij, Elim Klimov och Cormac McCarthy är några av de författare och filmare som har inspirerat Jerker Virdborg när han skrivit "Sommaren, syster".

– Du har rätt i att det finns en hoppfullhet i att det i den här boken finns en människa som man i slutänden faktiskt kan lita på. Om man skriver om mörka, hotfulla saker och det inte finns något ljus i det kan det läsas som en maning om att så här kan vi inte tillåta att det blir _ men man kan också läsa det som en uppgivenhet. Och en fråga jag har brottats med är hur många och långa böcker man kan skriva med den där riskabla uppgivenheten.

Kriget är en tacksam spelplats, menar han, eftersom livet oundvikligen ställs på sin spets i den sådan situation. Men han är inte intresserad av att skildra stridsscener eller i postapokalyptisk anda dra berättelsen till extremer. Kärnvapenkrig, kannibalism och markörer om framtida teknik lyser med sin frånvaro i boken.

– Jag är mer intresserad av att förmedla den vardagliga stämningen och de här ibland lätt absurda situationerna som kan uppstå. Svetlana Aleksijevitj har varit en viktig inspiration här, hon är väldigt lyhörd för den sortens dubbelbottnade situationer där både det varmt mänskliga, det förfärliga och det ibland slumpartade och mirakulösa kommer fram.

”Sommaren, syster” ligger ganska långt ifrån de äventyrsböcker som han tillsammans med kollegan Daniel Sjölin skriver under pseudonymen Michael Mortimer. Om dessa talar han – vänligt men bestämt – inte i denna intervju. ”Så fort det gäller det där måste vi uttala oss tillsammans.” Men han tycker kanske att den bild av den tudelade författaren Jerker Virdborg som förmedlades i tidskriften Fokus 2015 under rubriken ”Dr Jerker och Mr Virdborg” var något överdriven.

– Jag tänker ofta på Bergman som hade två budord i sin katekes. Å ena sidan ska du tala till din publik – verkligen försöka göra det – å andra sidan måste du vara trogen dina konstnärliga ideal. Jag tycker att många kollegor ägnar sig bara åt det ena, på ett lite lättjefullt och koketterande sätt, säger han. (TT)