Det var nog många som blev besvikna i fredags. Luleå tingsrätt meddelade dom i den stora så kallade jakthärvan där fem män med kopplingar till rennäringen stod åtalade för inblandning i illegal jakt på björn, järv och lodjur.

Den huvudmisstänkte 46-åringen fälldes för medhjälp till grovt jaktbrott, brott mot vapenlagen och grovt vapenbrott – men friades helt från grovt jaktbrott. Av de fem åtalade männen dömdes tre till fängelsestraff på drygt ett år och två till villkorlig dom och samhällstjänst.

Det är inte rimligt. Påföljderna som utdömts för dessa utstuderat grymma brott är oacceptabelt lindriga.

De metoder som använts, och det lidande de utsatt djuren för, har ingenting med normal jakt att göra.

Åklagarens bevisningsmaterial har bland annat involverat beslagna bilder och filmer på ett lodjur i bur som blir stött med en träkäpp och hetsas av en hund, ett lodjur som upphängd från ett träd i en snara krampaktigt kämpar för sitt liv, och en snarad björn som ansätts av en hund.

Samhället måste tydligt markera mot illegal jakt och djurplågeri. Det ska helt enkelt straffa sig att begå jaktbrott, oavsett vilka ekonomiska in­citament som kan finnas för att ta lagen i egna händer. Denna princip får vi inte tumma på, bara för att en stor del av rovdjurens föda består av renar.

På sätt och vis har brotten också en politisk dimension. Många människor som lever bland rovdjuren känner att de blivit utestängda från den beslutsprocess som lett fram till dagens rovdjursförvaltning. Som Erica von Essen visar i en avhandling från SLU så har bristen på inflytande radikaliserat en del missnöjda jägare och landsbygdsbor, och skapat ett klimat där det är acceptabelt att göra sig av med rovdjuren enligt modellen ”skjut, gräv och tig”.

Det är lätt att komma undan och få händelser dras fram i ljuset. De som ägnar sig åt illegal jakt berättar ju vanligtvis inte gärna om detta. Men det handlar också om att kunna fälla de skyldiga efter att ett jaktbrott uppdagats.

Mot bakgrund av att polisen i detta fall hittat en stor mängd bilder och filmer på illegalt jagade djur på de misstänktas telefoner, samt kopplingar till spårloggar som hämtats ur deeras GPS-utrustningar, framstår det onekligen som generöst av tingsrätten att komma fram till att det inte räcker till en fällande dom.

Det finns, efter Luleå tingsrätts dom i den uppmärksammade jakthärvan, anledning att ställa sig frågan vad krävs i form av stödbevisning för att fälla någon för grovt jaktbrott