Nog kan jag offra ett par semesterdagar för freden. Med kärv humor kommenterade Finlands president Sauli Niinistö begäran från Vladimir Putin och Donald Trump att få använda Helsingfors som plats för toppmötet 16 juli. Putin och Trump är kända fridstörare. Och relationen mellan deras länder har i närtid beskrivits som den sämsta sedan andra världskriget. Men personligt är det annorlunda. Putin har som president hunnit göra två amerikanska kolleger besvikna – George W Bush och Barack Obama. Dock fortsätter Trump att sända signaler om att han önskar en deal med Putin. Blir det på dennes villkor? Detta oroar Trumps Natoallierade i Baltikum och Polen, och det oroar EU.

Helsingfors är sista stopp på Trumps Europatripp, efter Natotoppen i Bryssel, England, med höjdpunkten, visit hos stabila drottning Elizabeth som kontrast till brexitröran, samt ett par dagar av för alla parter avkopplande semester i Skottland, där Trump kan spela golf på egna banor. ”Intressant och stimulerande”, sa Trump i förväg om Natos toppmöte. Alliansen har han hunnit kalla förlegad, för att sedan ändra sig. Men han kräver att medlemmarna i Europa satsar mera på försvaret. Till skillnad från förhållandet till Ryssland har Trump i Natofrågan med sig inte bara sin trogna hejaklack, utan även det politiska etablissemanget och allmänna opinionen. Européerna i allmänhet och tyskarna i synnerhet ses som gratispassagerare, mottagare av militär säkerhet på bekostnad av amerikanska skattebetalare.

Än mer avog är Trump mot EU. Han är god vän med dem som ledde kampanjen för att ta britterna ut ur EU. Han har sagt att EU bildades för att profitera på USA. Häromdagen hette det att EU handelspolitiskt kan vara lika illa för USA som Kina, “fast mindre”. Förgäves har man i Paris, Berlin och London prövat olika metoder – smicker, rationell argumentation, hänvisning till historiska band och delade värderingar - för att vinna Trumps bevågenhet.

Det handlar inte främst om Trumps person. Det är fel att tro att allt ordnar sig för Europa när väl Trump är borta. Snarare är det så att han med sin personlighet synliggör krisen. Borta är de överslätande artigheterna. USA ger sig helt helt medvetet på vännerna först, för att få dem att inse att det är allvar. Amerikanska väljare tillåter inte att det fortsätter som hittills. Visst har USA behov av Europa, men beroendet är mycket större i den andra riktningen. Det är en illusion att tro att EU klarar utmaningarna från Kina, Mellanöstern, Afrika och Ryssland utan nära samverkan med USA.