Hon vilande i sängen, han i färd med att klä sig inför mötet med fästmön, som han ska gifta sig med. Föräldrarna har rest i förväg och tjänstefolket har fått ledigt. Huset är tomt.

Husjungfrun och fullblodet, båda unga, ojämlika i ställning, men vänner. Hon ligger stilla i sängen och låter sig smekas av hans blickar. På skrivbordet foton på hans två bröder som stupade i kriget och ett cigarettetui i silver. Jane Fairchild, städslad hos familjen Niven, en och en halv kilometer från godset där hon nu ligger i Paul Sheringhams säng, dröjer stilla. Varm luft fläktar in genom fönstret och kyrkklockor pulserar avlägset.

Närvaro har många former. Som här i ”Mödrarnas söndag”, den dag på året när alla husjungfrur, tjänare och barnskötare får ledigt för att besöka sina mödrar. En sed som införts efter första världskriget. En hyllning till dom som väntade, ofta förgäves. Jane har ingen mor.

Hon har växt upp på barnhem, ett bra sådant, hon kan både läsa och skriva och hon har tillåtelse att på sin lediga dag läsa böcker i familjen Nivens bibliotek, eller cykla varhelst hon så önskar med en halfcrown i fickan, så att hon kan inhandla något bakverk till sin utflykt.

Den här dagen i mars, när Paul, kraftigt försenad till sitt möte med fästmön, sätter sig bakom ratten och kör snabbare än vanligt, cyklar Jane på stigar med luften strömmande under kjolen. ”Hon skulle aldrig kunna förklara den frihetskänsla, den rosiga känsla av möjligheter hon upplevde”. En gyllene dag full av inspiration och en aning om – varsel.

På en vacker prosa, präglad av så många bilder, innebörder, skiftningar och samband - med utgångspunkt från denna dag i mars – skriver Graham Swift fram berättelsen om Jane med återblickar på ett helt liv. Jane genomlider tre dödsfall där smärtan nästan slungar ut henne i universum varje gång. Och - stärker henne. Fyrtioåtta år gammal är hon en berömd författarinna. Hon hade legat vid Oxford brukade hon säga i intervjuer, utan att specifikt nämna att man kan göra det på flera sätt. Och när maken Donald, som hon möter där, rycks bort från henne 1945 skriver hon det verk som hon inte tidigare hittat formen för. För det inre ögat heter genombrottet.

Hon blir åttio år, kanske nittio, och nu är hon trött på meningslösa intervjuer och eftersom livet inte låter sig förklaras, läser hon ännu den författare hon redan fäste sig vid i Nivens bibliotek. Joseph Conrad, geniet som glider mellan olika världar i sina verk, och som också Jane Fairchild i någon mån gör som författare, när hon ger de små rollgestalterna till alla dessa husjungfrur ”som ger intryck av att finnas i utkanten av alla skeenden och ändå veta allt”.

Jane Fairchild - i någon betydelse Graham Swifts alter ego – hade velat få ligga naken vid den gamle Joseph Conrad. Som om detta att få röra vid fulländningen, ta del av geniets kraft via huden, är synonymt med att fånga sanningen. Och där slutar Swift sitt berättande, så annorlunda, så delikat. Han ger läsaren anledning att stanna upp, tänka efter, dra efter andan, tjusas, men inte förfäras. Hela meningen med livet, är att omfatta det, tänker Jane.

Det var ju hela meningen med att vara författare, att försöka fånga, fast man aldrig kunde det, själva känslan av att vara levande.