En dag i början av mars sitter två skator på var sin gren i den gamla syrenen och säger något med kroppen och vingarna innan de trasslar sig ur, flaxar upp och flyger iväg. Den ene före, den andra efter. Eller tvärtom.

– Nu har de fått vårkänslor, hojtar jag till mannen.

– Jag har sett dem, svarar han från läsfåtöljen.

– Vad läser du?

– Spansk grammatik på svenska.

– Varför det?

– Varför inte?

Skatorna har nu försvunnit bakom grannens tak. De vi haft fick två ungar ifjol. Det blev ju lyckat då, vi försöker igen, kanske de tänker. Eller?

– Hoppas att de inte är syskon, säger jag.

Mannen inne i sitt.

Man ska följa sin instinkt och inte prata så mycket är hans mantra, när det gäller det där att få ihop det och hålla på.

Och hur kunde experterna i Gift vid första ögonkastet para ihop golvläggaren med en kvinna som såg det som en skymf att han flyttade in med en IKEA-kasse i handen? En varm man med glimt i ögat, tyckte hon vid altaret. Hon är vacker, tänkte han. Du spelar väl golf, var det första hon sa. Då blev jag putt, sa han.

En tjej lyste hela tiden men ville inte pussa en snusare. Att han slutade hjälpte inte. Jag är inte kär, sa hon, fast hon veckan innan låg under köksbordet som de köpt och målat och penslade dit deras initialer med plus emellan.

Hur uppvaktar du en kvinna? undrade terapeuten. Hm?! tänkte killen. Sen började det. Blommor, köttfri biff, veganost. Plus, plus, plus, lyste hon. Han har allt jag kan önska av en man, sa hon när de fyra provveckorna var slut och tog sedan av sig ringen.

Till och med jag blev ledsen. Nu börjar han säkert snusa igen. Och slänger ut allt som påminner om henne.

Det tredje paret hamnade i himlen direkt men landade tvärt. Jag är tok-kär, sa hon. Utan gensvar snörpte hon till frisyren. Han hade tryckt på bromsen och börjat längta efter sina kompisar. Du vill inte bli sårad en gång till, men varför inte våga? sa terapeuten. Han tog av sig ringen ändå. Stackars flicka.

Fram till sjunde-åttonde året var det hemskt, sa Marc Levengood i Skavlan.

Öppna planlösningar ska man se upp för, hade en fastighetsmäklare varnat. Man måste få ha lite hemligheter, sa Marc.

Luft, tänker jag. Man måste ha luft.

Vi har hunnit till sju och ett halvt. Sen mannen hittat andra att undervisa behöver jag inte vara arg lika ofta. Den senaste tiden har det hänt att jag skrattat högt även dagtid.

Och snart flyger skatorna med kvistar i munnen igen.