Arbetslösheten fortsätter att öka samtidigt som antalet personer som har rätt till ersättning vid arbetslöshet minskar. Som en ren följd av detta ökar socialbidragen, barnfattigdomen likaså. Allt detta har ju naturligtvis ett samband. Om man gör försämringar i trygghetssystemen får det effekter. Inte genom att folk blir friskare eller att jobben blir fler så som regeringen resonerar utan helt enkelt genom att människor blir fattigare.
Inkomstklyftorna ökar och Sverige dras isär. Drygt 12 procent av alla barn i Sverige växer upp i fattigdom enligt Rädda barnen. Många av dem på grund av arbetslöshet. Regeringen säger att jobben är nyckeln men fortfarande är drygt 360.000 arbetslösa i dagens Sverige. När ska regeringen börja ta ansvar för dem?
Den moderata retoriken har fått fäste i vårt land. Den som går ut på ”vi” och ”dem”. Vi som kliver upp varje morgon och går till jobbet i regn och rusk och utför våra arbetsuppgifter. Äntligen har vi fått en klapp på axeln och någon som värdesätter det vi gör. Extra pengar i plånboken genom ett jobbskatteavdrag vi själva finansierat gör oss lättköpta. Vi har ju fått det bättre. Vi som jobbar alltså. Vi och dem, klassisk retorik och moderaterna och dess propagandamaskineri har trummat på bra. Regeringen har varit noga med att pränta in i oss att de som inte jobbar går på bidrag. Dom har gjort det med bravur, det måste sägas. Så till den grad att vi nästan tror att någon väljer att bli sjuk eller förlora jobbet.
Så fort någon försvarar våra trygghetssystem får de höra att de står för bidragslinjen, att de inte vill att människor ska jobba, det är naturligtvis inte sant! Att människor arbetar är grunden för hela vår gemensamma välfärd. Detta måste dock kompletteras med starka, offentliga trygghetssystem som fångar upp den som av en eller annan anledning inte kan, eller får, jobba. Moderaterna har kritiserat tidigare arbetsmarknadspolitiska program som ”pysselsättning”. Nu befinner sig drygt 35.000 människor i Fas 3 som varje dag betalar ut mer än 8,4 miljoner kronor i bidrag till de arbetsgivare som är anordnare. Det är tydligen skillnad på bidrag som går till arbetsgivare och bidrag som går till deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.
Samhällsdebatten har förändrats och tidigare strukturella problem så som arbetslöshet anses numera vara ett individuellt problem att lösa. Detta i ett läge när nästan 360.000 människor är inskrivna som arbetssökande på arbetsförmedlingen. Att då säga att fler kommer att få arbete om bara incitamenten ökar är ingenting annat än cyniskt och arrogant.
Det finns en annan väg att gå. Sverige behöver inte vara ett 2/3-delssamhälle där majoriteten lever goda medelklassliv på bekostnad av en fattig grupp. Vi kan ha ett samhälle där klyftorna minskar, inte ökar. Ett samhälle som inkluderar istället för att exkludera. Sverige kan bättre!