Att ta från de rika och ge till de fattiga är inte lika enkelt som den svenska jultraditionens tecknade Robin Hood fått oss att tro. I alla fall inte inom disciplinen kommunal ekonomisk utjämning – ofta kallad Robin Hood-skatten. Nu vill regeringen justera skatten inför 2016 års budget.

Om decemberöverenskommelsen håller kommer elva kommuner att få bidra med ytterligare en miljard kronor till alla andra kommuner. Av elva nettobetalare är nio kommuner i Stockholmsområdet. Vellinge och Kiruna är undantagen.

Många stockholmare ser utjämningen som ett Norrlandsstöd, men det är inte riktigt sant. Malmö är en stor mottagare av utjämningsmedel, trots att regionen växer så det knakar. Anledningen till detta är att utjämningen styrs av befolkningsmängd och skattekraft. En konsekvens av detta är att Stockholms län får fler kronor i kommunal utjämning än Norrbotten och Västerbotten som har färre innevånare.

Kommunpolitikerna som får se en del av ”sina” skattepengar slussas ut i landet tycker naturligtvis inte om systemet. De menar att de egna kommunernas tillväxt hindras på grund av utjämningen. Ett system med lägre marginaleffekter för kommunerna så att de stimuleras att stärka ekonomin genom tillväxt istället för utjämningssystemet vore önskvärt.

Risken att mottagande kommuner stagnerar och inte fortlöpande rationaliserar och effektiviserar verksamheten är uppenbar. Samtidigt måste frågan ses i ett större perspektiv. Många av landets mindre kommuner runt om i landet har det tufft ekonomiskt.

Arbetsmarknaden utanför huvudstaden och storstäderna blir inte bättre av att allt fler myndigheter och därmed välbehövliga arbetstillfällen lokaliseras till Stockholm. De kommuner som är nettobetalare hyser de mest välsituerade medborgarna i landet. Och de har samma krav på sig att leverera vård, skola och omsorg som tynande bruksorter i inlandet.

Eftersom alla svenskar har samma sociala rättigheter oavsett bostadsort, innebär det stora ekonomiska belastningar på fattiga kommuner med ­stora avstånd.

Ett alternativ kan vara att låta staten ta över ansvaret för mer av välfärden och på så sätt neutralisera de olika kommunala förutsättningarna, genom exempelvis statlig skola, äldre- och sjukvård. Då skulle det ju inte behövas någon kommunal utjämning.

Det är uppenbart att många kommuner på sikt inte kommer att klara av sina åligganden och att vi måste hantera den problematiken som ett land. Alternativet är se ett Sverige som dras itu.